Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
Kammarjunkaren lefde på stor fot i sin våning
vid Karlavägen.
Hästar och vagn, kusk och betjänt voro med från
Skåne, och middagar, supéer och nattliga fester af-
löste hvarandra såsom omväxling i hans arbete för
fosterlandets väl.
Det hviskades man och man emellan, att han
spelade, men ingen visste något säkert besked.
Det var något aktningsvärdt, representativt öfver
utsidan af hans lif, liksom öfver hans personlighet,
och ännu var han — trots sin korpulens och höga
ansiktsfärg — den vackre mannen, som kunde göra
eröfringar till och med på gamla dagar.
Han träffade Knut allt emellanåt på teatrar, för-
lustelseställen eller restauranter och drog honom mer
än en gång in i sitt lag.
Vintern gick så långsamt, att Sara trodde den
aldrig skulle få ett slut.
Hon var blek och afmagrad och tackade Gud, att
modern ej kunde se det; men den som såg var Hugo,
som återtagit sin gamla vana att tillbringa ett par
aftnar i veckan hos fru Holm.
Kunde det lyckas honom att locka fram ett leende
på Saras bleka läppar eller få henne att blifva in-
tresserad af ett samtal, gick han därifrån lättare om
hjärtat, än då han kom. Där sutto de tillsammans,
dessa tre, medan Netten kom och gick, alldeles som
före Knuts ankomst — och dock var allt så förän-
dradt, så himmelsvidt olika emot då.
»Lifvet är tungt,» suckade fru Holm ofta nog,
medan det gamla ansiktet fick ett allt sorgsnare ut-
tryck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
