Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i82 JOHANS JULAFTON.
var just den delen af gatan, som trognast bibehållit sin
gamla gestalt och där ett utskänkningsställe på ena sidan
kastade sitt ljus på en gulmålad träkåk midt emot, där
ett pantlånekontor var inhyrdt på nedre botten. Utskänk-
ningsstället var inredt i ett stenhus, men träkåken midt
emot tittade på det med ett öga — det var nämligen bara
ett fönster på nedre botten som var upplyst, — som om
den velat säga: »Se stursk ut du, för att du bor i stenhus
och säljer brännvin; men funnes inte jag, så hade du kan-
ske inte så många kunder att skryta af.»
Utanför utskänkningsstället, som just skulle till att
stängas, stod en klunga af karlar, livilka skrålade och
väsnades. Sagra stodo på gångbanan nära dörren, andra
midt ute på gatan, och på de ostadiga rörelserna och de
häftiga åtbörderna kunde man se, att de passat på och
fått sig några tankställare till natten. Ett par åkarkärror
stodo i rad på andra sidan af gatan; körsvännerna voro
med i don skrålande högen, och hästarna, som stodo vända
mot vinden, halfsofvo med nedhängande hufvuden. Mellan
dessa hinder skulle nu Johan söka sig väg, och därför
trängde han sig så nära han kunde intill det gula trä-
rucklet och skulle just snudda förbi porten, då i det samma
en ruskig figur kom utraglande emot honom, stötte till
honom, så att han tappade den ena stöfveln, och sedan
han kastat en talgig, halft slö, halft forskande blick på
honom, utropade:
»Nej, se Janne! Hvart i helskotta ska du ta vägen,
din utböling?»
Johan, som bockat sig ner för att få tag i den för-
lorade stöfveln, ramlade omkull i förskräckelsen, och den
druckne karlen, som också skulle böja sig ner för att taga
upp det svarta föremålet från den hvitkantade stenlägg-
ningen, föll framstupa öfver honom, i det han vrålade fram
en svordom, som hade kunnat komma stenarna att remna.
Gossen såg med växande förskräckelse, att det var den
skolkande gesällen som han träffat på, och han sökte af
alla krafter att göra sig fri för att komma ifrån ett gran-
skap som, han kände det blixtsnabbt och instinktmässigt,
skulle blifva olycksbringande för honom och hans ärende.
Inom några ögonblick var han uppe på benen igen
och skulle just på nytt börja sitt språng, då han kände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
