Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 HERO OCH LEANDER.
armar med ett krampaktigt ryck fattade tag om hennes
lil och höll på att draga henne med sig ut på djupet, som
endast ett par steg därifrån vidtog så plötsligt, att det
hade varit ute med. dem båda, om inte Anna, dubbelt
staik genom den blick som visat henne den unge sjö-
mannens bleka ansikte med ögonen slutna som en döds
hade med uppbjudande af all sin styrka fattat ett nytt tag
om honom och släpat honom med sig upp på stranden.
När hon väl fått honom dit upp, när hon med handen på
hans bröst öfvertygat sig om att hjärtat slog ännu och han
efter nagra ögonblick gjorde en häftig rörelse med armarna
och haltöppnade de slutna ögonen, då vaknade på nytt
den kvinnliga blygsamhetskänslan, som hittills undanträngts
af både kärlek oeh medlidande, och sedan hon i dunklet
hunnit urskilja klädesbyltet som han bar om ryggen lade
hon honom sakta tillbaka på gräset och hviskade i’ hans
öra: »Det är jag, det är Anna!»
»Anna!» stammade ynglingen ännu halft sanslös och
utan att kunna reda sina tankar, »det är du!»
»Jag väntar där borta under träden!» hviskade hon
lika sakta som förut, i det hon skyndade upp från marken,
där hon legat pa knä bredvid den räddade ; »skynda dig
och klä’ på dig, så får jag bannas på dig duktiga tag!»
Och med skor och strumpor i handen skyndade hon
tillbaka in bland träden, medan den unge sjömannen gjorde
ett försök att resa sig upp för att fatta tag i henne men
tumlade tillbaka igen och blef liggande där en god stund
innan han återfick så mycken besinning och så mycket
krafter att han kunde snöra upp sitt klädbylte och med
darrande hander draga på sig det ena plagget efter det
andra. När det var gjordt, steg han upp och började
hoppa omkring i graset som en galning, om utaf glädje
öfver att vara i land eller för att åter bringa blodet i
omlopp, vill jag låta vara osagdt, och sedan satte han
bagge handerna for munnen och ropade halfhögt: »Anna
lilla! Hvar ar du? Nu kan jag min Iif 0ch själ gå nå
bal när du Yill!»
Sedan han lyssnat en stund, hördes uppe från de
tätaste alarna ett stycke från stranden först ett sakta pip
som från en uppskrämd fågel och sedan ett halfhögt fram-
hviskadt:
»Tag rätt på inig om du kan!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
