Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FJaRSING. 13
Iciles med samma färger, som fisken äger, då
lian lefver. Färgerna förändra sig pä snart
sagdt alla fiskar hastigt efler döden, och redan
efter en kort stunds förlopp är fiskens
utseende så förändradt, att man ej känner igen den.
Åt denna omständighet har man hitintills
fästat allt för lilen uppmärksamhet. Vi anse
oss således höra här, en gång för alla tillkän-
nagifva, att alla de colorerade figurer, hvilka
i della planchvcrk komma alt ingå, blifva
med fiskens lefvande, naturliga färger så
troget återgifna, som konsten förmår. Måhända
skall Artisten derigenom hos mången, som
endast selt den döda fiskens färg, ådraga sig den
beskyllning, atl hafva smickrat naturen, då
han sökt återspegla lifvet.
Pl. 3. Fig. 1.
Fjärsing, Trachinus Draco Lin.
liedan i de äldsta tider kände man
Fjär-singen, och fruktade, då som nu, för denna
fiskens hvassa taggar, dem man lillskref en
lika giftig egenskap, som Huggormens tänder.
Denna omständighet, för hvilken ligger någon
sanning lill grund, gaf fisken tidigt en viss
märkvärdighet och var anledning nog, alt
utsira dess historia med en mängd af fabler. Vi
ämna icke här upprepa dessa minnen från en
förfluten tid, då man i naturen endast såg och
fann vidunderligheter — då hela
naturforskningen, om den annars så får kallas, mera gick
ul på all samla förvånande berältelscr om
naturföremålen och de diktade verkningar man
lillskref dem, än alt söka grunden till en enkel
och naturlig förklaring af livad man verkligen
varseblef.
Fjtirsingen är den enda art af slägtet
Trachinus, som förekommer vid Skandinaviens
kuster, efler livad nian ännu känner. Delta
slägle, som Clviur äfven förer lill
Percoider-na uti en egen afdelning, har flera myckel
utmärkta kännetecken, och är således lält all
igenkänna. Kroppen är länglagd , hoptryckt,
kilformig, med nästan jemt sluttande sidor
åt stjerten, belagd med sm A, mindre
märkbara fjäll, som bilda snedt löpande rader
uppifrån och nedåt; hufvudet litet, med pannan
i nästan samma plan, som ryggen, och med
närsittande ögon, som ■vetta något uppåt.
Bukfenorna sitta framom Bröstfenorna.
Rygg-fenorna 2:ne, vid roten nästan förenade; den
främre kort, med 5 h y härda, spetsiga och
mycket stickande strålar; den bakre lång,
jemnhög, med sf ’’ 3o mjuka, i spetsen
gre-niga, strålar. Andöppningen sitter strax
bakom den lodräta linia, som drages från
bröstfenornas rot. Analfenan af samma form, som
den bakre ryggfenan, har något större
utsträckning. En lång, hvass tagg utskjuter
från gäl-lockets bakre rand. Små fina tänder
i käkar och gom. Gälhinnan har 0 strålar.
SUiglel Trachinus tillhör endast de liaf,
som gränsa Lill Europa och hyser ganska få
arter. Den allmännaste är den, som äfven
träffas vid vår vestra kust, och som
igenkän-ncs derpå, all uti första ryggfenan äro
strå-larnes antal 6; uti den andra 3o; uti anal-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
