Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike under revolutionen och 1800-talet - Honoré Daumier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HONORÉ DAUMIER.
Äfven den manliga hyllning, som bägge ägnade frihetens stränga
men sköna gudinna, är en beröringspunkt. Baudelaire, lika
framstående konstbegripare som skald, har sagt om Daumier, att
han var »en af de viktigaste personligheter ej blott inom
karikatyren men äfven inom den moderna konsten». Vår tid ger
honom rätt i detta.
Honoré Daumier, alla tiders störste konstnärlige
skämttecknare, föddes 1808 i Marseille. Tidigt kom han till Paris, arbetade
som springpojke hos en advokat och gjorde där studier öfver
»la gent chicanière», det processande släktet, som han hela sitt
lif skulle afsky och framställa som ett sällskap lagvrängande
ordryttare, fulla af formalism å ena sidan och af falsk patos å den
andra. Slutligen tog dock hans begåfning för teckning ut sin
rätt, och han inträdde som tecknare och litograf i La Caricature.
Han hade då redan utfört ett par skämtbilder af denne monark,
som skulle bli den i världshistorien elakast karikerade och som
pä ett ovanligt godmodigt sätt mottog denna störtflod af spott
och spe (bild 134).
Philipon hade i juni 1831 börjat att afbilda Ludvig Filips
päronformade hufvud som ett päron och döpt honom till La
poire. I La Caricature och efter den 1 december 1832 äfven i
den då begynnande dagliga skämttidningen Le Charivari, också
den redigerad af Philipon och med samma konstnärer som La
Caricature, började nu en oändlig serie af »päron», hvartill äfven
Daumier bidrog. Man har svårt att på afstånd föreställa sig
den förargelse, som häraf väcktes. Det föreföll som ett tämligen
gaddlöst skämt detta att göra sig lustig öfver formen på
konungens hufvud, helst som han själf skrattade åt bilderna, och man
berättar t. o. m., att en gång, då en gatpojke var sysselsatt med
ett dylikt litet majestätsbrott i teckning, konungen gått förbi,
stannat och hjälpt honom med ritningen och slutligen gett
honom en sifverslant med sin bild sägande: »Här har du ett päron
att teckna efter.»
Hela detta hat mot Ludvig Filip har något öfverdrifvet och
onaturligt. Egron Lundgren berättar, att han i Paris, då
konungen åkte förbi, hörde en liten fröken yttra: »Den ville jag se
hänga!» Frågade man hvarför, fick man till svar: »För han är
2426 07. Laurin, Skämtbilden.__22
169
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
