Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Skratta är utmärkande för människan», säger Rabelais i
inledningen till Gargantua,[1] och lika säkert som det
fysiologiska skrattet verkar upplifvande på organismen och skänker
oss nya krafter, lika visst längtar vårt sinne — om det alltför
länge varit sysselsatt med ett ämne, det må ha varit aldrig så
högt, aldrig så skönt — att åtminstone för några ögonblick få
hvila ut vid dess motsats.
Bland de tydligaste prof på detta behof af en kraftig reaktion
voro medeltidens narrmässor, då kyrkorna en eller flera dagar
under året upplätos för ett våldsamt skämtande. Både präster
och lekmän sjöngo och dansade i kyrkan, där ibland en
narrpåfve valdes, som anförde denna skämtorgie, vid hvilken ogudliga
och oanständiga ceremonier utfördes. — Detta tillåtna
parodierande af mässan är skarpt att skilja från den s. k. svarta mässan,
hvars hädiska och osedliga ritual var afsedd att glädja djäfvulen,
under det att narrmässan väl snarast var ett medgifvande åt
mänskligt, enligt tidens och kyrkans mening ursäktligt
skämtlynne, som ville ta skadan igen för allt allvar och all fromhet
under året. Detta antagande bekräftas af en skrifvelse till
teologiska fakulteten i Paris från 1400-talets förra hälft. I denna
hette det: »Våra förfäder, bland hvilka stora män funnos, ha
tillåtit denna fest, hvarför skulle man ej ge oss samma tillåtelse?
Vi fira den ej på allvar utan blott på skämt för att roa oss
efter gammal vana, så att dårskapen, som är människans andra
natur och tyckes vara medfödd, åtminstone en gång om året
får rasa ut. Vinfaten skulle springa sönder, om man ej då och
Mieulx est de ris que de larmes escripre,
Pource que rire est le propre de l’homme.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
