Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRTROLLAD. 39
»Om da önskar det, kan jag väl spela en
stund,» sade Sven och gick fram till musikanterna.
»Om ni ä’ trötta och Kalle vill låna mig sin fiol,
så skall jag spela en dans. »
Det var vanligt, att Sven vid dansgillena aflöste
de ordinarie musikanterna, och som han aldrig
gjorde anspråk på att dela spelmännens arvode,
så hade dessa ej något däremot, och de dansande
erkände alla, att så som Sven spelade kunde ingen
annan spela.
Dragharmonikan tystnade och Sven tog fiolen.
Nu ljödo tonerna helt annorlunda, ömsom vemo-
digt klagande och liksom nära att dö bort, ömsom
så sprittande lifliga, att äfven de mest motsträfvige
måste upp i dansen.
Ingrid dansade allt fortfarande med sin fina
kavaljer. Så hade hon aldrig förr dansat. Hon
tyckte sig liksom bortförd af en hvirfvelvind. Hon
hvilade på sin kavaljers arm, helt nära intill hans
bröst, hon kände hans heta andedräkt på sin panna;
blodet steg henne till hufvudet, det svindlade för
hennes ögon, och hon fruktade, att hon skulle falla
ned sanslös, om hon dansade längre, men hon
kunde dock ej stanna, det var outsägligt ljuft, be-
rusande, att dansa så.
Musiken, som de sista minuterna varit nästan
vild och skärande, tystnade nu plötsligt. Sven hade
med ögonen följt Ingrid, hade sett den förändring
som försiggått med henne, och han ansåg det
klokast att göra ett hastigt slut på dansen. Han
återlämnade fiolen och med några språng var han
ögonblicket därefter framme bredvid fostersystern,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
