| 43 |
Lik dufvan, som i lunden ensam klagar,
När vårens glada sånger skalla der.
Jag lefver blott i mina flydda dagar
och suckar sorgsen: Ack! jag ensam är!
Med ambrans ångor fåfängt ängen lockar,
och fåfängt pryds af skiftande behag:
hvem tar af mig de blommor som jag plockar?
hvem andas deras välluckt mer än jag?
O lemna då mot kärleken att strida
och på dess vingar återkom till mig;
ty skön är våren endast vid din sida,
och ljuf är sommarn endast jemte dig.
Då skall af vänskapen förtroligt bindas
en krans att på ditt hufvud fästad bli;
der skall kring liljor eterneller lindas
och endast rosor blandas deruti.
O dröj ej längre: lifvets sällhet felar
den dag som flyr i saknad af en vän.
Du lider blott om du min längtan delar,
Du älskar ej, om du ej delar den.
