| 28 |
Helgd vare den känsla, som leder min gång
Kring bäcken som sorlar i dalen:
Der susningen brytes af bofinkens sång
Och siskornas qvitter i alen!
Helgd vare dig, Hopp! af hvars vänliga röst
Den slumrande önskningen väckes,
Och lidelsens lön åt mitt sårade bröst
I ofödda njutningar räckes!
O du! som, till dödligas ve eller väl,
Ger lindring och näring åt smärtan,
Hvar lånade du dessa bländande skäl,
Som gyckla för lättrörda hjertan?
Hvem gaf dig det trollglas, som målar så skönt
En framtid, bland stormarna dagad,
En leende framtid, der mödan är krönt,
Der plågan är glömd och förjagad?
Du omringar barndomens lyckliga år
Med blomstrande Gracer och löjen;
Du lönar den trånande ynglingens tår
Med kärlekens ljufvaste nöjen.
För mannens odödlighet hopflätar du
De kransar han sträfvar att hinna;
Du lofvar åt gubben ett sekel ännu,
Och skatter som aldrig försvinna.
| 29 |
Du framsmyger, omärkt, i missödets spår
Med löften om sällare tider;
Du helar den klagande oskuldens sår,
Och ersätter allt hvad hon lider;
Du äger i skillsmessans ögonblick tröst;
Du skänker den saknade åter;
Och, sträckt bortom grafven, din mäktiga röst
Ger lif åt den vän jag begråter.
Hopp! lyckliga tankbild, förförande dröm,
Som älskas, ehuru du dårar,
Som hejdar de flyende nöjenas ström,
Och födes i lidandets tårar:
Lik facklan, som, tänd på den irrandes stig,
Om midnatten upplyser dalen,
Du skimrar i mörkret, som omgifver dig,
Och lånar din skönhet af qvalen.
O! följ mina steg under stormarnas gny
Och hotet af oblida öden;
Låt åskmolnen skingras, och sorgerna fly,
Och lifvet förskönas af döden;
Och sträcker jag fåfängt en älskande famn
Mot sällhetens bild, som bedrager,
Så trösta mig förr med dess gäckande hamn,
Än fly mig för sanningens dager.
