Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ger er ett kok stryk och vänjer er av med
rösträtten.
— Ja, inte är det så mycket med honom,
svarade Pennskaftet, men alltid är han bättre än den
siste ärade talaren.
Hon beslöt att göra en lov in i Berzelii park,
där folket satt och hörde på eftermiddagskonserten
från Berns. Där var ett välbärgat äkta par,
antagligen långväga ifrån, det skulle bli roligt. Men
aldrig hade hon någonsin sett en människa se så
självbelåten och föraktfull ut som den frun, så
snart — men det dröjde en stund — hon fått
klart för sig, varom fråga var.
— Här har jag min rösträtt, sade hon och
lade sin hand på mannens bastanta skuldror.
— Ja, men de som inte är gifta då? invände
Pennskaftet ödmjukt.
— Så får de se till att bli det, sade frun, och
då får de annat att tänka på. Men kan de inte
ens det, så kan de heller inte styra land och rike.
Punkt, nu visste man det. Pennskaftet gick med
en doft av alla Sverges kafferep i näsan. Litet
längre bort satt en ensam gammal herre, som såg
snäll ut. Men när han fick höra, vad saken gällde,
flög han upp från bänken, blåröd i ansiktet.
— Fruntimmerna har både röst och rätt, min
nådiga, sade han, och Pennskaftet drog sig
skyndsamt undan för att ej bli orsaken till ett
apoplektiskt anfall.
— Nu skall vi höra vad fruntimmerna utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
