Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’vanligen på kaffe och en ” konjakare”. Detta
inbars i ett särskildt rum, som han en gång för
alla abonnerat för sin räkning, och det var vid
dessa tillfällen, som han allt emellanåt kom med
sina skärgårdsminnen. Dessa framkommo dock
ej sjelfmant, utan måste det alltid vara någon,
som med kännedom af hans skaplynne förstod att
kittla honom, så att han fick någon anledning att
smågräla och ondgöras. Vanligtvis var det
samtiden och livad han såg omkring sig som fick sitta
emellan för hans spetsiga tunga. ”Tvi si’cken
tid! Tacka vill jag i min ungdom, då var det
annat!” hette det, åtföljdt af en föraktfull
spott-ning.
Det var vid ett sådant der stadsbesök. Inne
i staden rådde en viss rörelse. Tullbetjeningen
hade den föregående dagen gjort ett större beslag
hos en manufakturhandlare. Vid bortförandet af
det förbrutna godset hade mobben tagit egarens
parti, hvarunder hvarjehanda excesser
förekommit. Detta var i allas mun, och livar man kom
och hvart man gick, men isynnerhet på
värdshusen, var händelsen ett lifligt afhandladt
samtalsämne. Samma blef förhållandet på
”skomakar-källaren” vid gamla alléen, der gubben Bergström,
ifrigt ombedd, hade stannat q var. Under sjelfva
middagen hade han varit fåordig och blott
lyssnat till samtalet, men då det kom till kaffet och
konjaken i det vanliga krypiiTet, då lossade han
på tungbandet och utbrast:
”Det var rätt åt honom! Nar man bär sig så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
