Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elin på Måseskär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sån’t manfolkedra’, dä kan ja’ inte begripa”, sade
nog mer än en sådan, då detta ämne kom på tal,
och vid söndagstoaletten, då speglen rådfrågades,
blef blicken i denna längre än vanligt. Visst var
dennes utslag något sväfvande, då flickan omöjligen
kunde se mer än en fjerndel af ansigtet i sender,
men att dömma af detta, så... så... men detta
var alltid en sak, som den speglande beliöll för
sig sjelf.
Vid lekarne, som åtföljdes af sång, blef det
detsamma som med dansen: när Elin sjöng, så
tego de andre, och hon fick sjunga ensam. Visst
hörde man, då ”sången togs upp”, flera röster,
men när hon riktigt kom i gång, och tonerna i
riktiga silfverkaskader strömmade ifrån henne,
då tystnade den ena rösten efter den andra, tills
hon efter några minuter, som sagdt, fick sjunga
ensam.
”Hvarför sjunger I inte, töser?” ropade hon
muntert, men på leendet, som spelade omkring
munnen, såg man, att hon ej behöfde få frågan
besvarad. ”Sjunger I inte, så tiger ja’ mä! Inte
kan ja’ orka å sjunga ensam, men”, hur det var,
så orkade hon: hon sjöng som fågeln på qvist,
”som löfsångarn i vårotta”, för att begagna en
af åhörarnes ord. Sålunda, då hon, efter att ha
dansat hela natten på morgonen, med sitt
sällskap återvände till hemmet, dit hon hade halfva
milen eller mer, var det ej långa stunder, som
hon gick tyst, utan började hon sjunga, så att
det gaf eko bland kullarne, under det att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
