Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Storsjöfiskaren från Wallerö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bryggan. De grofva sjöstöflarne hördes hårdt och
hastigt mot berget, och en stund senare var han
nere vid båten, hvilken hastigt lösgjordes och
stötte ut. En minut derefter var seglet hissadt.
och båten sköt som en pil genom rännan,
hållande kurs mot norr. Erik var ensam i båten.
Med kragen på stortröjan uppslagen och
blanklädershatten djupt nedtryckt i pannan, höll han
blicken oaflåtligt vänd på fören, men att tankarne
voro på annat håll, det hördes af sådana uttryck
som: ”lycka’ mä sej” ... Hur vet di dä ... Lycka’
mä sej ... ja, soml’a”, hvilka ord framstöttes
mellan de hårdt sammanpressade läpparne. Här
försjönk han i sin förra tystnad, och tycktes helt
och hållet egna uppmärksamheten åt kursen och
seglen, men så kom det åter en stund, då han
omöjligen kunde behålla tankarne inom sig, utan
åter måste ge dem luft.
Ja, det var nog så: Erik, den rike och
afundade mannen, var långt ifrån lycklig. Klara
hade nog spått rätt, då hon på deras
bröllopsdag förutsagt, att deras äktenskap ej skulle
medföra annat än olycka. Men så gjorde hon
också intet för att detta ej skulle gå i
fullbordan. Hon satte sig visserligen ej direkt upp emot
mannen och hans önskningar, men i sättet, hvarpå
hon tillmötesgick dessa, låg emellertid något mera
utmanande, än om hon satt sig alldeles på
tvären. Hon tilltalade honom nästan aldrig utan
att vara tilltalad, och vid dessa tillfällen låg i
hennes svar alltid något kort och kärft. Följden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
