Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXX. Bland Stundister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vid ett visthus i närheten af en stor våg, rusar fram skällande af
alla krafter och försökande att slita sig lös. Jag stiger ur telegan
och ser mig omkring. Det är en temligen rymlig gård med en mängd
visthus och skjul, hvilka vältaligt vitna om husbondens välmåga.
Öfveralt märkes oklanderlig renlighet och ordning. Vid en stor vagn
står en välfödd häst och äter hafre ur en säck. Den högväxte och
bredaxlade husbonden låser noga igen porten, lägger den stora kedjan
på den lilla portdörren och, efter att hafva befalt hunden att tiga,
ledsagar mig in i gästrummet. Vi gå genom en rymlig förstuga med
jordgolf, hvarest en mängd kärl och hushållssaker äro uppstaplade, och
komma in i ett stort rum med en präktig trämöbel och ett rent
trägolf. Här är allting enkelt men snyggt. Jag tänder en cigarett och
börjar ett samtal med husbonden, en afskedad soldat, vid namn Jegor
Kushnir. Han är temligen talför och berättar för mig öppet, att
han förvärfvat mycket pengar, medan han var i krigstjenst (han var
nämligen proviantörkapten i ett kavalleriregemente). Då han tog
afsked från tjensten och ärfde en gård efter sin far, öppnade han en
»postojalij dvor» (ett slags frivilligt gästgifveri) och förtjenade bra.
Efter att hafva samtalat omkring en timme med Kushnir bad jag att
få en samovar, och han lemnade mig. Lemnad ensam framtog jag
några nödvändiga saker och tände ljus, emedan det redan var
temligen mörkt. Först då märkte jag en egendomlighet, som ej lemnade
något tvifvel öfrigt, att jag befann mig hos en stundist: det fanns
ingen helgonbild i rummet. På främre väggen hängde, utom en liten
spegel, ett fotografi. Jag betraktade det närmare och såg till min
stora förvåning, att det var bilden af en af våra mest kända
författare. Hur kunde detta porträtt ha kommit hit? tänkte jag. I
samma ögonblick inkom en äldre kvinna i rummet, klädd i en snygg
mörk klädning med ett svart förkläde. Hon helsade tyst på mig,
stälde en kopparbricka med téservis på bordet och skulle gå ut, då
jag hindrade henne med följande fråga: »Var snäll och säg mig, hur
ni erhållit detta porträtt?» »Min herre, skollärarinnan har skänkt
det åt vår gosse i vintras, emedan han gjorde goda framsteg. Efter
examens slut skänkte hon sådana porträtt åt flera gossar, men hvad
ska’ vi göra med det? Om det ändå vore en general, nu vet man
inte, hvem han är. Han har inga ordnar, han ser ut som vår starost.
För någon tid sedan på våren reste en herre genom vår by och ville
köpa det. Han bjöd två rubel; men gubben och jag voro icke hemma,
ser du. Vi voro på marknaden i E., och vår dotter sålde det inte»,
tillade hon med en suck af ledsnad. Vid dessa ord kände jag mig
frestad att skratta, på samma gång som jag erfor en känsla af harm.
Huru många år måste förflyta, innan vårt folk lär sig värdera »dessa
herrar utan ordnar» och intressera sig lika mycket för dem som för
generaler? Jag kände ännu mera missnöje med lärarinnan, som
skänker gossen ett fotografi men lemnar honom utan böcker under hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
