Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIII. På Volga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vi voro sju barn, och min äldsta syster, på livil ken plikten att
sköta oss hvilade, var endast 9 år. Hon kunde ej hålla ordning pä
så inånga, emedan hon var sjelf blott ett barn och ville ofta leka
med sina nästan jemnåriga skyddslingar i stället för att se efter oss,
och nästan nakna och utsvultna sprungo vi omkring eller vältrade oss
i smuts bland kalfvar och grisar både ute och inne. Kftersom jag
var det yngsta barnet, tog min mor mig med sig öfver alt, der hon
arbetade, och jag låg ofta insvept i trasor, icke på mjuka kuddar i
en vagga under ett förhänge, utan på bara marken, omgifven af
flugsvärmar, och det hände ibland att en kalf eller en hund närmade sig
mig, nyfiken att se hvad det var och slickade mitt ansigte, och det
dröjde ibland länge, innan min mor fick tid att komma och jaga bort
dessa närgångna besökare.
Mitt inträde i denna vcrldcn skedde under ovanliga
omständigheter, nämligen under öppen himmel vid höbergningen, och nästan
under hela sommaren både i solhetta och regn gungade jag i en
Ijiilka (ett slags hängande vagga) ute på fältet, der min mor arbetade.
Jag blef icke döpt på åttonde dagen efter min födelse, såsom
det vanligen sker hos ortodoxa, utan nära sex månader derefter, för
det första emedan jag föddes under den brådaste bergningstiden, då
mina föräldrar ej hade tid att tänka på denna angelägenhet, och för
det andra emedan presten begärde 40 kopek för den heliga
förrättningen, och mina föräldrar ej egde en enda kopek, och vår själaherde
ville ej frälsa min själ gratis från den eviga pinan (den ortodoxa
kyrkan lär nämligen, att då barnet tre gånger neddoppas i dopvattnet,
blir det frälst). Då urjadniken (ett slags bypolis) genom andra
bönder, som af olika skäl voro missbelåtna med presten, fick veta om
prestens vägran att döpa barnet, uppsatte han en anklagelseskrift och
sände till guvernören och konsistoriet, och de högre myndigheterna
tvingade den girige själaherden att fullgöra sin pligt. Ilan kunde nu
naturligtvis ej trotsa sin öfverhets befallning af fruktan för att mista
sitt ämbete, men han försökte likväl att visa sin harm på ett
oskyldigt barn. Han doppade mig nästan i iskallt vatten (det var i
november månad) och så hastigt, att jag höll på att kväfvas, enligt
livad mina föräldrar berättade. Jag insjuknade samma dag och var
nära döden; men Herren hade beslutat annorlunda. Ehuru jag
saknade den vård och näring, som ett sjukligt barn behöfver,
tillfrisknade jag likväl och blef en stark och frisk gosse. Så uppnådde jag
6 års ålder, uppehållen och beskyddad af Herrens nåd. Till alla
våra olyckor kom vid denna tid ännu en, som var större än alla
andra. Förtviflad öfver att han ej kunde uppehålla familjen började
nämligen min fader att supa, och inom en kort tid hade han supit
upp de sista smulorna, som funnos att tillgå. Min mor nödgades
ofta gå till goda människor och tigga ihop några kopek för att köpa
bröd åt oss. Vi måste ofta vara utan mat till kl. 12 på dagen, tills
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
