Allt hade gått så hastigt att jag knappt visste vad det var fråga om. Det var som ett enda virrvarr.
Jag hade inte hunnit beställa sovvagn i förväg, utan satt nu i en salongsvagn och väntade på att det skulle ordnas med bäddplats åt mig för natten.
Där jag satt nedsjunken i den mjuka stolen blev jag ett lidande offer för en tärande känsla. Det var ovisshetens frätande smärta som spökade i själen. Hur var det egentligen med pappa? Var han ännu vid liv? Eller var han död? Om jag bara hade vetat -- och snart skulle jag få veta. Tåget rusade fram med stark fart genom landskapet, som nu låg försänkt i den kulna novemberkvällens mörker -- rusade fram med stark fart! Men, o, min Gud, vad jag tyckte det gick sakta. det bara kröp fram, och jag hade så bråttom. Om pappa ännu levde, så tog jag i alla fall för givet, att han just nu kämpade med den febrila sjukdomen om herraväldet över sin kropp -- därborta bland Colorado-bergen. de Klippiga bergen, om vilka man hade läst så mycket i mina yngre år -- bland främmande människor -- långt, långt borta från fäderneslandet, från hemmet, mor och barnen. Om jag bara kunnat förflytta mig till Denver på ett ögonblick för att finna ut verkligheten om far, och om han levde, få vara vid hans sida. så att han inte skulle behöva dö i en vilt främmande omgivning. Men tåget, tyckte jag, bara kröp fram. Det började bli olidligt. Ovissheten gjorde mig sjuk till både kropp och själ. Jag steg upp ur den mjuka stolen och började gå fram och åter i vagnen. I främre delen av vagnen sutto två relativt unga män och förde ett ivrigt samtal. Jag ställde mig och såg ut genom ett fönster i omedelbar närhet av dem. De diskuterade om människans härkomst -- evolution -- detta allestädes närvarande samtalsämne. Den ene tycktes vara väl hemmastadd på området, väl orienterad i litteraturen i förevarande ämne. Den andre var lärjungen, ivrig att få veta mer och alltid till hands med frågor. Den på området mer bevandrade gjorde snälla och välmenta försök att få Moses och Darvin at ta’ varandra i hand och vara vänner. Jag tryckte pannan mot den kalla rutan och stirrade ut i höstkvällens mörker. Stora och små samhällen flögo förbi -- och ändå gick tåget så sakta, tyckte jag. Hemma i Newark voro mina kära trosfränder samlade till gudstjänst. Jag, förstod att det måste ha varit med bestörtning de på mötet fått meddelandet om sin pastors hastiga avfärd, och som jag kände de mina, visste jag, att jag i denna stund var buren på många förböners armar. Så kom konduktören och meddelade att det var ordnat med liggplats för mig för natten, varför jag lämnade ungdomarna som diskuterade om människans härkomst åt sig själva, gick till min anvisade plats och lade mig till vila.
Det blev en så gott som sömnlös natt under nervös väntan på att morgonen skulle komma. Och morgonen kom, grådisig och kall.
Före avresan från Newark hade jag telegraferat till Denver att man skulle möta mig i Chicago med telegrafiskt meddelande om pappas vidare tillstånd. Det var därför med stor spänning jag väntade på att anlända till Chicago. Klockan tre på måndagseftermiddagen skulle tåget, enligt tidtabellen, vara framme. Det var i de här dagarna elva år sedan jag kom till Chicago första gången. Helt andra känslor bemäktigade en då. Då var man fylld med förhopningar och förväntningar, nyhetens behag gjorde inträdet i den stora staden högintressant. Det var annorlunda nu. En pinande oro huserade i själen. Vad skulle telegrammet från Denver meddela? Snart skulle frågan besvaras. O Gud, hur ovissheten kan martera en människa till både kropp och själ! Infarten till Chicago med Pennsylvania-järnvägen har inte mycket att bjuda på ifråga om vackra scenerier, och särskilt gäller detta färden mellan Englewoodstationen och Unionstationen, den senare i Chicagos down town. Där är anblicken som möter en, där man ser ut genom kupéfönstret, misserabel. Mestadels fallfärdiga ruckel, intresselösa käkar, det är vad man ser på båda sidor om järnvägen. Men också industriella anläggningar, som sända ut sot och rök i massor över grannskapet. När jag nu for fram här denna regnruskiga höstdag tyckte jag det såg bedrövligare ut än någonsin.
På slaget tre drog tåget in i den stora banhallen. Jag rafsade ihop mina tillhörigheter, hoppade av tåget och skyndade bort mot området, där de som skola möta de resande uppehålla sig. Där var min äldsta bror och flera av pappas och mina vänner mig till mötes. Bland vännerna var en Mrs. Carl Ohlzen, den som för elva år sedan var nere vid stationen och tog hand om min bror och mig, då vi kommo från Sverige Vid båda tillfällena blev pappa vårt första samtalsämne, men naturligtvis under högst skilda känslor och omständigheter. O du underliga öde, som bjudes människan!
Att träffa min bror blev ju särskilt känsligt. Meddelandet om pappas allvarliga sjukdom hade gripit honom djupt. Det var en bror till i Amerika, men han var nu i Bethel Institute i St. Paul. Till honom hade vi sänt meddelande om pappas sjukdom, men ännu inte hört något ifrån honom,
Telegrammet som mötte mig i Chicago hade ungefär samma meddelande,
som det jag fick mig tillsänt i Newark. Under tiden jag stannade i
Chicago, var jag upp till Conference Press, där jag träffade
red. Skoglund, vilken var mig till en ofantlig hjälp i verkställandet
av en del nödvändiga förrättningar, som måste utföras, innan resan
västerut kunde fortsättas.
