Åtta dagars vila efter resan fick anses vara nog. Jag längtade till arbetet, och pastorn i Newark, N. J., hade sett till att sådant väntade mig. Min första åhörarskara väntad, mig i New York City, där Rev. Ivar Johnson då var pastor. Det är något säreget med svenska baptistförsamlingens kyrka i New York. Belägen i en mycket livlig stadsdel ligger den likväl vid en jämförelsevis lugn gata. Enkelt men imponerande värdigt står det här, detta tempel, berett att välkomna de biltoge, som över världsvitt hav anlänt från moder Svea. Och så har det stått i år och årtionden, och man må ingenting högre önska, än att det må komma att stå för långliga tider framåt.
Såväl vid mitt första besök här 1911 som vid mitt andra 1915, var detta den första kyrkan jag besökte. Vid först nämnda tillfälle voro vi en hel skara svenska baptister, komna hit för att bevista den andra baptistiska världskongressen, som hölls det året i Filadelfia. Hela skaran av oss fördes då så gott som direkt från fartyget upp till välkomstmötet här. Dåvarande pastorn var den även som lyrisk skald icke oväsentligt utrustade C. R. Osbäck, vilken hälsade oss och ledde festen på ett i allo taktfullt sätt. Men för oss svenskar var likväl det mest uppskattade numret det, då den över nittioårige G. W. Schröder hälsade trosfränderna från norden, sönerna av en mission, vid vars grundläggande han själv nedlagt ett så utomordentligt och betydande arbete.
Mitt andra besök inträffade i mars 1915. Världskriget hade då rasat ett halvt år, just jämt så länge, som man vid dess utbrott påstod att det skulle komma att rasa. Den profetian höll, som bekant, ej streck. Amerikas hållning var då ännu så länge den avvaktande. Partitaganden förekommo alltjämt ute bland allmänheten, men inom mera utpräglat politiska kretsar hade man hittills visligen avstått från att förklara sig för någondera sidan. Och det var väl för mig, ty ett par av tidningarna hade tagit sig friheten påstå, att jag var utpräglat tyskvänlig. Ifråga om det ena av dessa blad hade intervjun försiggått per telefon och ej alltför tränad vid telefonsamtal på engelska, måste jag ha blivit missuppfattad. Jag hade yttrat något om att England under årens lopp varit lika militärintresserat som Tyskland. Att dess rustningsiver huvudsakligen rört sig kring maritima begrepp kunde inte förändra denna min uppfattning. Detta gav tidningen, som själv höll på centralmakterna, anledning skriva att "Mr. W. i likhet med alla klartänkta och upplysta män insåg rättvisan i Tysklands sak." Komplimangen var förstås fin och beredde mig inte litet munterhet, men det skulle näppeligen ha varit mig fullgod ersättning för de obehag, som den under andra förhållanden skulle ha berett mig. Ett halvt år senare hade Lustitania gått till botten, sänkt av tyska undervattensbåtar, och Amerika började flamma av tyskhat. Denna tid stod jag redo för hemfärd, och hade jag det ej gjort, hade nog nyssnämnda tidningsuttalande blivit en anledning att skynda iväg inom 90 timmar.
Men som jag nyss sagt, i mars 1915 höll man här på att ifråga om världskriget orientera sig.
Även denna gång sökte jag, innan jag gick vidare, upp den svenska baptistkyrkan. Arvid Gordh var den tiden dess pastor, och med honom hade jag långa och förtroliga samtal om tidslägets allvar. För dr. Gordh är tiden alltid dyrbar och någon annan användning av den än den nyttiga, vill han knappast veta av.
Jag vet ej någon kyrka i Amerika, som jag nalkas med större vördnad än denna. Det är intet svenskt distrikt, som omger templet. Något egentligt sådant lärer ej finnas i hela New York City. Som en nordisk helgedom står kyrkan där som en mötesplats för svenskarna i förskingringen.
Det var en torsdagskväll jag styrde färden dit för att bevista det sedvanliga veckomötet och avlägga ett vittnesbörd inför mina forna landsmän.
Vad som bland mycket annat tilltalat mig i Amerika är, att då, man kommer till gudstjänst av vad slag det vara må, så finner man människorna till det väsentliga redan samlade när gudstjänsttiden är inne. Hemma i Sverige är, som vi nogsamt veta, respekten för överenskommen mötestid så ringa som möjligt. Jag sökte inträffa i god tid före mötet, och så hade även andra gjort. Det blev sålunda en stund till upplivande av gamla bekantskaper. Många av de närvarande hade jag mött i samma bönemötesal för 10 år sedan, ja, för 14 år sedan även. Vi hade å båda sidor åldrats sedan dess och böjts av åren och detta sade vi varandra öppet och med all den uppriktighet, varmed man kommer bäst fram här i Amerika och -- över hela världen.
I mötet deltogo omkring sextio personer. Då jag an märkte för en av församlingens ledande män, att detta ju icke var så litet en veckokväll knappt tvenne veckor före jul, svarade brodern: Ja, tag också hänsyn till att av detta sextiotal är det icke tio, som kunnat gå, hit till fots. Somliga ha rest t. o. m. från andra stater såsom New Jersey och Connecticut.
Det är svårt för den oinvigde att föreställa sig vilka avstånd man har att räkna med i en amerikansk storstad. Jag tar exempelvis en stad sådan som Minneapolis. Med ett innevånareantal på cirka 450,000 är den väl närmast jämförlig med Stockholm. Men nu är det så att man gott kan ställa fyra sådana städer som Stockholm, det egentliga Stockholm, inom Minneapolis område.
Med den lilla uppbyggelsestunden i New York var mitt arbete börjat och början lovade mig god fortsättning. Närmast gick jag nu att se det fält, Newark, där min son Fritiof sedan några år tillbaka verkar. Ehuru belägen i en annan stat låter dess läge alldeles inpå New York den få karaktär av förstad till jättemetropolen. Newark räknar dock ensamt för sig inemot en halv million innevånare.
Vi hade nu hunnit fram till dagarna före jul, och det var med mycken tillfredsställelse jag mottog meddelandet, att jag var utsedd att predika vid julottan i Första sv. baptistkyrkan i Brooklyn. Ingen svensk baptistpredikant fortsätter gärna resan inåt landet, förrän han besökt Brooklyn, detta för så vitt han vill ta’ med det intressantaste. Någon lång och tråkig resa är det ej fråga om, ty Brooklyn är sedan många år tillbaka administrativt förenat med New York och ligger skilt därifrån av floden (East River) endast. Och denna kan du resa över, under eller på allt efter behag. Har du gott om tid och vill njuta av fläktarna utifrån havet, kan du ju resa på den; vill du beundra ett av världens mästerverk i brobyggnadsstil, så far du över den berömda Brooklynbron, nu likväl i allo överträffad av bron mellan Filadelfia och Camden. Men har du bråttom, såsom jag har nästan jämt, ja, då far du genom tunneln, som ta’r dig under hela härligheten. Även här har du den allra största anledning att reflektera över det mänskliga snillets djärvhet och kraft. D. v. s. om du bara hinner, men se det gör du ej, ty sedan du väl förtöjt dig ombord på det underjordiska tåget bär det iväg med en hastighet, som du lyckligtvis ej har en föreställning om, och i en handvändning är du uppe på andra sidan, d. v. s. i Brooklyn.
Bland det allra första en gammal baptistpredikant från Sverige gör, då han kommer till Brooklyn, är att få tag i pastor Engstrand. För så vitt nu alls detta är nödvändigt och han ej redan farit till New York och fått tag på dig. Detta är egentligen den vanliga ordningen. Engstrands intresse för nykomlingar och hans aldrig sviktande vilja att hjälpa dem till rätta i allt, har gjort honom känd och värderad bland tusende amerikabesökare. Att jag denna gång sökte upp honom berodde närmast på att han var mycket klen och därmed förständigad att hålla sig hemma. Jag fann åren ha tagit på honom betydligt såsom ock på mig. Det är intressant att ha vänner som man ser så där vart tionde år. Det är märkligt vad man vid sådana sammanträffanden får liten tid och liten lust för tomma artighetsfraser. Man märker ömsesidigt tillräckligt åren och det sakta men säkra framskridandet mot tidens gräns; och man får något att tala om och detta "något, " vad det än månde vara, kretsar helst omkring ordet, det ljuva och trösterika om honom, som enligt sitt löfte vill styrka, stödja och bära oss till ålderns dag, ja, intill dess vi grå varda.
Till Brooklyn Första sv. baptistförsamling höra Mr. och Mrs. Hammarström, oförgätliga vänner från min tid som pastor i Köping, Västmanland, där de voro värderade och verksamma medlemmar i min församling. Hos dem firade jag julafton. D. v. s. så långt nu en svensk kan fira denna högtid i främmande land. För första gången firade jag en julhögtid borta från hem och fosterland. Jag hade aldrig tänkt mig, att detta skulle bli nödvändigt. Men jag skulle då en gång bli riktigt påmind om, huru innerligt julfirandet, det ljuva och verkliga, är förknippat med hemkretsen. Hos mitt älskliga värdfolk fattades i förekommande artighet och uppriktig gästvänlighet intet. Den välvilligaste vård togs om julgästen från det gamla fäderneslandet, och på allt vad vi vant oss vid som hörande till julbordet var huset rikligt försett. Men saknaden av egna familjekretsen lät sig inte ersättas.
En svensk julotta i Amerika! Visst skulle det bli något mycket intressant. Jag lät mig sålunda väckas i god tid och följde mitt värdfolk till kyrkan. Hemma i Sverige förefaller det mig, att om jag en sådan morgon inte visste vad det vore för en dag, borde jag kunna se det på själva daggryningen, känna det i luften. Men jag tror ej det ginge här i Amerika. Vilken rörelse på exempelvis Stockholms gator vid ottetid en juldag, då praktiskt taget hela Stockholm strömmar till kyrkorna.
Svenskarnas i detta land försök att hålla svensk jul äro värda allt erkännande, men de ha nog själva insett, att få till stånd en julhögtid, sådan som de under rörelse kall för sitt minne från barndomstiden, kräver en annan miljö än den ett modernt Amerika skapar.
Då linjeagenterna ett stycke in på hösten började att annonsera i den svenskamerikanska pressen och rubricera: "Fira jul i Sverige," då äro de lika goda psykologer som affärsmän.
Julottan i Brooklyns Första sv. baptistförsamling blev i varje fall
mig ett kärt och ljust minne.
