Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bure ut till sin gröna bädd i snön under den kalla,
ullgrå februarihimmeln.
Hon är beundrandsvärd, Agneta, i dessa
dagar och timmar af gränslös själfförnekelse, dem
ett dödsfall bringar med sig för de närmast
efterlefvande likt den bittra bärman af en redan nog
så bitter dryck. Där möter man sitt lifs. största
och heligaste sorg, skulle vilja stänga alla dörrar
mellan sig och världen för att gå in i sin
kammare och utstå luttringens eldskval utan vittnen.
Men i samma stund bryter det brutala
hvardagslifvet med tusen pockande omsorger och hänsyn
in till en, man måste besluta och handla, stycka sig
och ge ut sig, medan hela ens själ kvider efter
afskildhet och ro. Man måste kanske1 le mot ovetna
barnablickar, medan hjärtat sönderslites, stödja
förkrossade pannor, medan man själf är färdig att
digna.
Då vill det till att äga så ljusa och trofasta
ögon, så starka och likväl ömma händer som
Agneta Bures. En ovärderlig kamrat har hon också
haft i Sten Stålfelt; de sörja bägge på samma enkla
hjältevis, behöfva blott byta en blick i
förbigående för att ånyo känna sig styrkta och uppresta.
När nu Agneta för en minut blir efter hos
Karl-Olof i »lilla blå kammaren», ser hon genast,
att hans förstening gifvit vika, och att han
ändtligen funnit hamn i sin nöd. Hon fattar hans
händer och drar honom till sig, stryker det fuktiga
håret ur hans panna. »Så, Karl-Olof, det är rätt!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
