Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Åh, tag det bästa, det är godt nog; jag
har ännu inte glömt er Beethoven i julas.»
»Ja, Beethoven,» instämmer Karl-Olof
entusiastiskt, »låt oss få ciss-mollsonaten.»
Och han drar henne ifrigt med sig ut i
salen, där hennes gamla taffel nu intar
hedersplatsen på den ena långväggen, letar fram den nötta
volymen från nothyllan och slår upp den 27 :e
sonaten. De öfriga bli på sina platser i det inre
rummet, men själf väljer han sig en vrå på
rottingstolen vid kakelugnen, från hvilken han ser
Marthas halfskuggade profil teckna sig i en gyllene
kontur mot den bakomstående ljusskärmen och
kan följa de hvita händernas gång öfver
klaviaturen.
Och så börjar adagiot sin böljesång. Som
en sakta klagande hviskning vid en dimomslöjad
insjöstrand vagga tonerna i beständigt enahanda
rytm, vyssande hjärtat till ro likt en moder det
sjuka barnet vid sin barm. De jäktade hjärtslagen
stillas och sugas in i den böljande rytmen, bröstet
häfves och sänkes i den förbarmande sömnens
hägn. Då löser sig och stiger ur det silfverskira
skvalpet den enkla och’ dock så gripande melodien,
den underbara drömmen om all jordisk smärtas
förtoning i en oändlig harmoni. Anden kastar sina
fjättrar, sväfvar allt högre i den genomskinliga
etern, rätt in i himmelen, rakt emot solen. Men det
är icke en flammande och förtärande sol, icke en
eld, som sveder och förbränner de svaga vingarna;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
