Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Just i dag fick jag emellertid bref hemifrån
— från far,» tog Karl-Olof åter vid efter ett
uppehåll, »som har rifvit upp hela den molande
värken inom mig. Han skrifver inte ofta och mycket,
farsgubben, må du tro, är nog mera van att föra
spaden och lien än pennskaftet. Inte ett knyst
om att han önskar mig hem eller så, bara litet
om dagens styr och ställ och så några resignerade
ord om reumatismen, som sätter allt svårare åt
hans gamla ben efter hvarje ny vinter. Men det
var ändå, som om jag hörde en undertryckt
stämma bakom raderna, som kallade mig liksom långt
borta ifrån. Han sitter allt bra ensam på gården
nu, gubben far, sedan mor gick undan.»
En förstående nickning från vännen blef
dennes enda svar.
Företrädt af en vägbanande hofmästare,
passerade i samma nu ett litet sällskap af en äldre
herre och tvänne yngre damer genom den trånga
gången mellan borden framför Stens och
KarlOlofs plats. Sten sprang hastigt upp och bugade
sig för de anländande, som med gladt
igenkännande miner inväntade honom. Den gamle herrn, med
kortklippta gråa polisonger och af en utpräglad
sjöofficerstyp, skakade farbroderligt hans hand,
medan de alla fyra lifligt utbytte några ord. Så fingo
de nykomna plats vid ett pelarpar efter ett kotteri,
som just bröt upp, och Sten återvände efter
hjärtliga afskedshälsningar till kamraten.
Ehuruväl ett tiotal år kunde skilja dem åt4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
