Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Betecknande för gesällernas beroende av
mästarna är följande stadgande i 1669 och 1720
års allmänna skråordningar: »Den mästersven,
som haver kost hos sin mästare och icke vill
sig med det som huset förmår, när det är
skäligt och försvarligt, åtnöja låta, vare
åldermannens och bisittarnas villkorliga straff
underkastad». Det förefaller som om gesällskapen
ingenting hade att invända mot en sådan
ordning. I artiklarna för skomakaregesällskapet i
Stockholm hotades nämligen den gesäll, som
»sin mästares mat, sängkläder, verkstad eller
eljest vad uti huset vara kan föraktar», med
gesällskapets onåd. Sådant skulle honom icke
bliva »efterlåtit».
Trots det stränga beroende i förhållandet till
mästaren, vari skrågesällen befann sig, var han
mycket mån om att hävda det anseende, som
han i egenskap av yrkesutbildad arbetare ansåg
sig kunna göra anspråk på. Det var icke blott
gent emot lärlingarna, som han höll på sin
värdighet som »rättskaffens gesäll», även inom
gesällståndet självt upprätthölls en rangordning,
som det icke gick för sig att ignorera. En
vandrande gesäll aktades sålunda högre än den,
som hade slagit sig till ro i en verkstad. Han
erbjöds alltid plats främst vid bordet under
dryckeslagen i härbärgena och kunde t. o. m.
göra anspråk på att bli anvisad arbete
framför andra. Ännu så sent som i början av
1800-talet krävde vandrande skomakaregesäller, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
