- Project Runeberg -  Ett diktaröde : en roman om P. B. Shelley /
140

(1919) [MARC] Author: Anna Maria Roos
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

140

Constantias svar kom snabbt. Där voro inga
förklaringar; hon berörde ej alls hans första långa brev, lät
knappast falla en hänsyftning på vad som förefallit
emellan dem. Men hon skrev, att hon först nyligen, genom
engelsmän som kommit från Rom, hört berättas vilken
smärtsam förlust där drabbat honom, och hon yttrade
några enkla, varma, vemodiga ord om att hon förstod vad
han lidit, förstod det därför att även hon mist ett barn.
Och hon skrev om huru lidandet väntar oss alla, på alla
våra vägar, men huru det gäller att modigt bära vad som
måste bäras. Hon skrev också om deras lilla skyddsling
— att hon dött för några veckor sedan, visste han ju
redan genom brev från fosterföräldrarna? Men huru gott
var det icke att veta att dessa sista månader för den stac
kars lilla varit ljusa och lyckliga! Var det icke för oss
alla en tröst i tunga stunder, när vi visste att vi bragt
hjälp åt någon av de många som lida? Där
dallrade genom varje ord i Constantias brev en ton som
minde om den blick vilken mött hans, när han väcktes
ur den helande sömnen. »Mod, stackars vän», tycktes hon
säga, »jag lider med dig, men vet: åt den som är stark
ger smärtan vingar.»

Tårarna stego honom i ögonen. Ja, han grät, grät
ohejdat som ett barn. I de tårarna smälte den och svann
hän, den bitterhet som så länge grott inom honom.

Nu stod hon åter för honom, den älskade, som i den
första tiden av tjusning. .. Dock nej — han såg henne
klarare nu, förstod henne bättre. — Ty med ens såg han
nu det som han förr ej mäktat se: enheten, det centrala
i detta skiftande och rika väsen. Såg också i ett nytt
ljus förhållandet emellan dem. Hade hon än i sin vrede
fällt hårda, orättvisa ord, så hade hon ju i gengäld i deras

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:40:39 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/shelley/0142.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free