- Project Runeberg -  Ett diktaröde : en roman om P. B. Shelley /
27

(1919) [MARC] Author: Anna Maria Roos
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

27

sade sig. att han i denna fullständiga enslighet borde
kunna dikta bättre än någonsin, var det blott sällan som
hänförelsen kom — den hänförelse som kommer blodet att
sjunga och hjärtat att slå. Oron och osäkerheten med
avseende på hela hans framtid vilade likt en tyngd över
honom. Icke ens hans sorg — hans hjärtesorg — kunde
nu pressa fram toner ur hans bröst...

Hans hjärtesorg–—. Det var ju bara ett år
sedan han tillsammans med sin vackra kusin, Harriet Grove,
vandrat över blommande ängar, medan halvuttalade ord
av kärlek dallrade i luften omkring dem.

Sedan hade de korresponderat. Och i sin brinnande
iver att upplysa varje människa han mötte om de stora
sanningar, som världen ej ännu förstod, hade han i breven till
sin älskade utbrett sig över nödvändigheten att utrota alla
fördomar och all vidskepelse — i synnerhet den som man
plägade predika i kyrkorna. Harriet hade blivit förskräckt,
hade förmanat honom att övergiva sitt fritänkeri. Hans
svar hade blivit, att så mycken enfald och skrymtan fanns
det i vad människor pläga kalla gudsfruktan, att han för
sin del vore stolt över att nämnas ateist. På detta brev
hade intet svar följt. Men vid jultiden kom en av Harriets
bröder till Field Place och bragte den hälsningen, att
eftersom Harriet och han hade så olika livsuppfattning, vore
det säkerligen bäst att de skildes. Icke långt därefter hade
hon förlovat sig med en annan ...

Och nu var det åter vår och han satt allena och
stirrade på några gröna träd, som vajade ovan gråa murar.

Det knackade på dörren.

Shelley spratt till, reste sig och öppnade.

Därutanför stod en ung flicka med rosiga kinder, med
glänsande ögon, med ett halvt förläget, halvt kokett leende
över de friska röda läpparna.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:40:39 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/shelley/0029.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free