Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kväkaren, som gaf mig en puff. Ge mig en trasa
att stoppa i såret, jag är ju nära att förblöda!
Hur de stretade, så lyckades det dem slutligen
att släpa Loker fram till hästarna. Meta de
försökte fåfängt att få honom upp i sadeln. För
hvarje gång gled han ned igen, och slutligen föll
han till marken med en tung duns.
— Han måtte väl inte vara död? sade Elisa.
— Jag tror verkligen, att de bofvarne lämna
honom åt sitt öde, sade Pinehas.
Och han hade rätt. Efter en kort
öfverlägg-ning stego förföljarne till häst och redo samma
väg tillbaka, som de kommit.
— Det går då i alla fall inte an att låta
karlen ligga och dö på landsvägen, sade Pinehas.
De begåfvo sig allesammans utför stigen, och
just som de hunnit ned, fingo de se Mikael
komma med vagnen, åtföljd af några beväpnade män.
— Ja, nu kunna ni vara glada åt att vara
räddade för den här gången, sade Pinehas. Låt oss
nu se om vår vän därborta!
Han lade sig på knä och undersökte Lokers
sår. Han förstod sig väl på att sköta kroppsliga
skador.
Är det Marks ? frågade Loker med matt röst.
— Nej, det är inte Marks. Han är sin kos för
långese’n.
— Den hunden! stönade Loker. Ja, med mig
är det nog snart förbi.
— Var bara stilla, så skall jag nog ställa det
här till rätta! Men låt bli att nafsa och morra,
för det är aldrig nyttigt för hälsan.
Och Pinehas gjorde i ordning ett förband af
sin egen och de öfrigas näsdukar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
