Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
så satte jag mig i sinnet att nästa hare vi fingo upp, den
skulle jag skjuta.
Men det dröjde nu innan vi fingo upp. Väl arbetade
både vi och hundarne, men det ville ej bli något af. Dagen
hade gått fram, och jag gick och väsnades vid kanten af en
myr, der jag i rimmet såg att haren gått under natten.
Bäst jag gick varsnade jag en tjäder, som satt trygg på en
furutopp på andra sidan myren. Fans det en tjäder, funnes
nog Hera, hvarför jag beslöt gå deråt för att söka komma
någon inom håll. Kamraterna finge sköta harjagten bäst
de kunde.
Att smyga sig på tjädrarna då marken är frusen hör
icke till det lättaste af jägarens göra. Dertill fordras både
vana och tålamod, och det var två egenskaper hvilka jag
den tiden icke egde i någon högre grad, hvaraf följden blef,
att tjädrarne bergade sig.
Nu voro kamraterna långt borta; jag måste skynda att
upphinna dem, om jag icke skulle bli utan allt villebråd
denna dag; men då de gingo helt sakta framåt under hun-
darnes sök, var jag dem efter en timme eller så helt nära.
Vi hade nu också hunnit inemot sjöns slut. Jag var
midt för sätern och kamraterna något ifrån mig då hundarne
fingo upp på andra sidan sjön och jag såg haren i långa
skutt hoppa öfver fäbodevallen.
»Du skall bli min,» tänkte jag och skyndade ned till
sjöstranden, der jag hoppades finna isen stark nog att bära
mig till motsatta stranden. Bravo! Isen var grå och syntes
hållbar. Jag tog ett godt sparkatag vid stranden och åkte
’så kana ett långt stycke. Det brakade ej, hvarför jag helt
trygg började småspringa med ögonen fästa på stranden
midt emot, ty af hundarnes skall hörde jag haren böja nedåt
sjön. Mer än hälften hade jag hunnit då — kratsch — det
brakade till, och der låg jag i vattnet.
Då jag sprang hade jag lutat mig framåt och hållit
bössan i ena handen. Detta gjorde, att jag ej kom rätt
ned i vattnet, utan föll med bröstet emot iskanten, och
denna var nog stark att hålla öfverkroppen öfver vattnet.
Bössan hade jag ofrivilligt släppt och skjutsat före mig, då
hon glidit några alnar framåt iskanten. Jag hade båda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
