Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
längre ned. Der kunde vi komma torrskodda öfver elfven,
och till yttermera säkerhet följde Märta oss dit.
Vår jagt denna dag blef ej så lycklig eller nöjsam som
föregående dags, emedan hundarne voro tröttna och ej drefvo
tillräckligt länge att vi i den för oss alldeles obekanta
marken skulle hinna uppleta nödiga hållställen. Nils funno
vi ej reda på som vi sedan fingo veta af den orsak att han
fått förbinder. Väntan på honom uppehöll oss hela för-
middagen i den trakt der vi skulle råkats, och först vid
middagstiden drogo vi på hemväg.
Nu fingo vi åter upp en hare, som kom till oss nästan
oenast, och på den sköto vi samtidigt med den påföljd, att
Jösse fick låta sitt lif. Deraf blefvo såväl vi som hundarne
uppiggade. De fingo innanmätet af haren, och vi delade
vår torrfisk. Så skulle vi gå, men ingen af oss gjorde min
af att vilja bära den sist skjutna haren. Den föll dock på
min lott, sedan Anders tagit tjädern från mig och jag hans
hjerpe. Jag fann mina två harar och tre hjerpar tunga,
och detsamma tyckte äfven Anders om sina fyra harar och
tjädern. Det halp dock icke: hem måste vi, och lång syntes
oss vägen. Slutligen komma vi in på en mer banad stig,
och då togo vi oss en väl behöflig rast, ty trötta voro vi.
Jag fann då på den idén att låta Stille bära mina harar.
Jag band ihop deras ben och hängde dem likt en sadel öfver
hundens rygg. Anders skrattade och trodde Stille skulle
gno in i skogen och äta upp hararne; men i medvetande
af det förtroende jag satte till bonom, gick Stille stadigt i
spetsen för tåget, och så knogade vi fram ett ganska långt
stycke, då Stille ruskade hararne af sig och kunde sedan
icke förmås att bära dem längre.
Slutligen nådde vi, alldeles uttröttade, hemmet, der vårt
jagtbyte beskådades och vi fingo beröm. Den ogina köksan
ångrade nu, att hon gifvit mig så litet i matsäcken, men
reparerade nu sin njugghet. Följande dag kommo herrarne
hem, och då de hörde resultatet af min jagt önskade de
sig ha varit med, och efter den jagten ansågs jag icke
längre för en ofarlig jägare.
Bollas och Märtas vänlighet glömde jag icke, men till
Siffritorpet kom jag först sex år derefter. Då låg Siffri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
