Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till skottafla, och så synade vi väggen. Der fans godt om
hagel; konsten var blott att få ut dem. Det gick dock för
sig så småningom. Anders var sysselsatt dermed så länge
dagen varade; men då hade han ock så mycket att han var
säker om att kunna reda sig.
Då jag bad moster om matsäck, svarade hon ungefär i
samma ordalag som förvaltaren; hon hade för öfrigt ej tid,
utan hänvisade mig till köksan. Med denna stod jag icke
på så särdeles god fot; också snäste hon mig för mina »upp-
tåg. och gaf mig endast ett helt litet matknyte. Jag var
för glad att tänka på om maten var tillräcklig eller ej, utan
skyndade åter till Anders, som nu satt i drängstugan och
väntade mig, ty det var afgjordt, att vi på kvällen skulle
gå till finntorpet Klamma, så kalladt i följd af sitt inklämda
läge mellan ett par höga kullar. Det låg blott en dryg
balf mil från herrgården, och der bodde en gammal smed
med sin son Nils, ungefär jämnårig med Anders.
Nils var både skytt och gillrare. Honom skulle vi
värfva med oss, ty han kände till alla marker och torp i
hela trakten, visste hvar hararne hade sina betesplatser och
var för öfrigt en flink fyr.
Under de ljusaste förhoppningar drogo vi af sedan skym-
ningen inträdt, åtföljda af gårdens tre bästa hundar. De
voro: unga patrons favorit Stille, en stor stark hund, köpt
i Kristiania; förvaltarens hundar: Jäger och Skall, båda
mindre hundar, men goda. särdeles Jäger, som dref sin hare
till döds, huru än haren krånglade. Så sade herrarne, och
att det var i det närmaste riktigt, kan jag sjelf intyga.
Då vi en stund gått den smala stigen som ledde till
Klamma, blef det mörkt, så mörkt det kan bli i en djup
skog en mulen oktoberkväll, och vi skulle helt säkert tappat
bort den lilla vägen, om icke Stille, som jag ledde, gått
förut. Att börja med pratade vi högljudt och gladt om
de många harar vi skulle skjuta och hade dessutom förhopp-
ningar om att åtkomma någon utter i de små elfvarne, och
kanske skulle vi också få upp någon björn, ty sådana fun-
nos i trakten dit vi ämnade oss, och finge vi upp en sådan
så inte tänkte vi gömma oss undan, det var då säkert.
Nalle skulle nog få se, att nu var det riktiga jägare i marken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
