Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är ingen som sett honom på länge. Skola vi taga vägen
om honom, eller skola vi gå direkte hem?»
»Raka vägen hem, Matti, och taga dina kvarlämnade
saker med. Du känner dig icke riktigt hemmastadd förrän
du får hamra och smida,» sade Pavo leende.
Till Järnskog färdades våra finnar efter vägarna och
träffade samman med några bönder som fått hemlof från
skansen. De uttalade alla sin belåtenhet med att få gå hem
till sitt igen, men hur de skulle kunna bärga sig där, gjorde
dem stort bekymmer, och de önskade det konungen måtte få
stor framgång i kriget, så att fred snart kunde bli.
Det blef stor glädje i Pavos hem då Matti och han
kommo dit. Allt hade aflupit fredligt under deras borto-
varo,. Många af de i närheten boende svenskarna hade sökt
hjälp; men då de fått helt obetydligt, hade de förstått, att
finnarna icke hade mycket ett hjälpa med, och så småningom
blifvit sällsyntare. Nya grannar hade de fått. Jo hade
nämligen tagit sin tillflykt till det gamla finntorpet vid Gla,
sedan norrmännen, sannolikt några spejare, bränt hans gård vid
Holmtjärn. Det vore knappt för Jo, så Gretti hade fått
lof att hjälpa honom med litet af hvarje.
Så gick tiden, och våren kom. Man arbetade med jorden,
fällde mer skog och brände den gamla sveden, och så kom
bud om gränsvakt och man måste ut och lämna en del ar-
beten ofullbordade.
Så fortgick det de därpå följande två åren. Då och då
kommo hopar af fiender, smögo sig förbi gränsvakterna och
in i landet, plundrade och brände för att skynda tillbaka
med hvad de röfvat. Stundom måste de dock slåss med
gränsvakterna och förlorade hvad de medförde. Och allt
mer växte nöden, och folkminskning inträdde både bland
finnar och svenskar. Allt flera soldater behöfde konungen,
och allt flera ödegårdar blef det. Icke förty höll man modet
uppe, arbetade, trälade och slogs.
Så hade man öfverleft vintern 1679 och kände modet
lifvas upp igen då vattnen blefvo isfria och marken grön.
Alla som ägde ett korn att utså eller mylla ned ansågo sig
lyckliga, ty det var så många som icke hade något att så
och således heller ingenting att skörda. Pavo och dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
