Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skulle gå helt sorglös och fördjupad i tankar. Men så är
det icke. Han märker allt och varskor sina närmaste kam-
rater genom att stanna och lyssna, och så går det man ifrån
man: det blir en halt utan ljud. Är det som väckt någons
uppmärksamhet utan betydelse, fortsättes marschen. Men
behöfver saken undersökas, samlas man i ring, då samtalet
föres helt lågmäldt.
Då Moilainen, som genast tagitledningen, gått så långt,
att han ansåg dem behöfva hvila, afkastade han sin näfver-
kunt och lade sig på marken, och alldeles på samma sätt
gjorde de andra i den mån de hunno fram.
Ingen yttrade något förr än de med mössan eller tröj-
ärmen aftorkat sina fuktiga ansikten. Nu löstes näfverkun-
tarna upp, och man tillfredsställde magens behof. Kunten
snördes så ihop igen, och nu kom pipan fram. Den som
först tändt sin pipa lämnade det brinnande fnösket till sin
granne, och så efter hela raden. Först sedan man rökt några
drag börjades samtal, och då piporna voro utrökta axlades
säckarna, och marschen fortsattes utan att man ordat något
om resans mål.
»Ni få lägga er här,» sade Moilainen då han en stund
efter skymningen stannade på bottnen af en vild klippdal.
»Jag går att träffa Kauttoinen och höra mig för. Liggen
stilla tills jag kommer åter eller ni få bud.» Som hans kam-
rater fullkomligt litade på honom, gjorde de som han sade.
Långt innan Moilainen hunnit stängslet som ompgaf
hans svåger Viktinnens pörte hörde han dennes hund gläfsa,
och fann sig ej alls öfverraskad då en mörk figur blef synlig,
Just som han framträdde från en knut, bakom hvilken han
tagit skydd. Bössan hade han i handen och gick raskt
emot Moilainen.
»Guds fred och välkommen!» hälsade han. »Tack vare
fullmånen, kände jag igen dig så snart du visade dig på
sveden. Ja, tack för sist! Mig anade du var ute då hun-
den gläfste.» — »Det får du vänja honom af med!» — »Jag
har nog försökt, men det är så ilskt slag (stort mod) i ho-
nom, att det är omöjligt få’n tiga sedan mörkret inbrutit.
Men kom nu in!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
