Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Tror du, att du kan sköta om Moilainen, om jag går
ifrån er för att uppsöka min gamle bekante finnen vid
sjön?»
Uj ja, det kunde nog Matti. Pavo borde ock, om möj-
ligt, skaffa mer salt, så de kunde få till björnköttet, hvilket
Matti ville ha kvar till vintern.
Äfven Moilainen yrkade på att Pavo skulle företaga
färden, ty hade björnen ämnat äta upp bonom, ville han
nu gärna äta upp björnen, blott han finge tid på sig. Men
nu orkade han icke äta något reelt.
Då Pavo hörde sina kamrater tala på det sättet, beslöt
han lämna dem för att skaffa dem tak öfver hufvudet under
tillfrisknandet.
Han sade dem därpå farväl, hvisslade på Tispa och var
snart ur sikte för kamraterna.
——————————
14. Fången.
Sedan Pavo lämnat kamraterna vid det tillfälliga lägret
tog han kosan mot sydväst. Regnet upphörde så småning-
om, och vid middagstid mötte han vinden, hvilken snart
friskade till. Skyarna höjde sig, utsikten vidgades, och till
sin stora belåtenhet såg han den stora sjöns blå vatten glittra
i fjärran. No kände han igen trakten och kunde styra
kosan rätt på finntorpet, hvilket han äfven före skymningen
uppnådde.
Han hade beredt sig på att bli hälsad af hunden, men
så skedde ej. Däremot varsnades han af gumman, och
omedelbart därpå kom gubben själf till synes, nu endast
beväpnad med yxa.
Redan innan Pavo hunnit fram till pörtet hade de båda
gamla känt igen honom. De hälsade honom varmt och
på ett sätt som sade honom, att han var mer än vanligt
välkommen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
