Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örjan Kajland och hans pojkar - 29. Anti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210 ÖRJAN KAJLAND OCH HANS POJKAR.
»Det var dock icke allenast för detta vi sände Karna
efter dig,» sade Anti. »Vill du följa oss till smedjan, skall
du få se något och höra något med.»
Då karlarne kommit till smedjan, gingo de icke in,
utan satte sig utanför. Anti gick bort en stund, och så
kom han åter bärande ett metallstycke, stort som en mans-
hand. »Se, Pecka,» sade han, »detta är silfver; många så-
dana klumpar ha vi, och flere kunna vi få. Det var derför
vi ville du skulle komma hit och hjelpa oss.» -—— »Hur ha
ni fått detta?» — >»Ja, säg honom det, du Matts.»
»Det var redan i fjol som min vallflicka en dag sade
till mig, att bockarne slagits på en berghäll, och då hon
sprang dit för att skilja dem åt hade de afrifvit mossan
på berget, och der lyste något blankt, alldeles som smält bly.
Det var nog något som jättarne gömt der i berget. Hon
blef rädd och vågade icke tala om det förrän söndagen var
öfver. Nu ville hon, att jag skulle följa henne för att se
hvad det var. Jag trodde att det icke var något och brydde
mig icke om att gå med, men så var det en dag i våras
hon hade vallat i samma trakt, och då sade hon sig sett
detsamma, och att der var något som trollen hade gömt
och som skulle göra oss rika, blott jag ville taga vara på
det. Jag trodde att det icke var något, och icke hade jag
lust gå den långa vägen dit heller.
Och så kom en dag Anti och Grills till mig, och då
talade jag om för dem hvad flickan hade sett, och frågade
om de ville följa med, kunde vi ju se på det. Ja, det var
ju snart gjordt. De ämnade sig till Mangskogen, och då
låg det i vägen.
» Flickan återfann icke stället, hvarför vi satte oss att
äta, men hon ville icke stanna hos oss, utan sprang om-
kring der i berget, och rätt som det var så ropade hon:
Far, här är det. — ”Stå stilla,” sade Grills; och så sprang
han dit, afsköt ett skott och lade stål på berget. Nu
kunna ni komma, sade han. ”Trollen ha nu ingen makt
mer.” Så gingo vi dit och fingo se hur det glänste i en
springa i berget. Då blefvo vi glada, och besynnerligt var
det, tv vi hade stått på berget förut; men se, flickan kunde
ej se det då vi voro i sällskap, det kunde vi förstå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
