Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130 PERS ÄFVENTYR.
righeter, således icke heller min tälgknif, hvilken var det enda
vapen vi ägde.
En dag voro vi i skogen och fällde småbuskar på en
plats, som ryssarna tänkte plöja upp, under det husbonden
stod öfver oss hela dagen och grälade samt lofvade oss stryk.
Då vi kommo hem och de kastade till oss kvällsmaten,
åto vi icke upp den utan niekade blott åt hvarandra, ty
tala ville vi icke, emedan vi trodde, att dalkarlarna som vi
varit så länge tillsammans med, kunde förstå oss. Jag sade
blott till Tarwen, att det mulnar till och blir mörkt i natt,
hvarpå vi lade oss. ’Tarwen gaf mig därvid en liten knuff,
och så snart vi hörde våra kamrater snarka, gaf jag honom
en tillbaka, hvarpå jag kröp ut, medtagande min knif, och
jag kände då, att Tarwen följde mig. För att bi sedda
af ryssarna voro vi icke så rädda, men däremot fruktade vi,
att hundarna skulle gifva till hals, då vi genast skulle bli
förföljda. Sedan vi krupit några steg utmed huset, under
det detta dolde oss, reste vi oss upp och smögo oss så tyst
som möjligt genom gräset på en äng, som skilde oss från
skogen. Då vi kommit dit, togo vi till benen och sprungo
för brinnande lifvet mot norr. När vi icke förmådde springa
längre, gingo vi med raska steg, tills vi åter hämtat andan,
hvarefter vi på nytt sprungo, och så höllo vi på, tills solen
steg upp. Då hade vi nått fram till ett träsk, där vi stan-
nade för att rådslå, ty gåfvo vi oss ut i detta, skulle våra
spår blifva lätta att följa, påstod Tarwen. Jag tyckte det
gjorde detsamma, emedan ryssarnas hundar i alla fall kunde
följa oss. Bäst att vi trafvade på, tills vi kanske träffade
något vatten, som vi kunde krångla oss öfver, hvarefter vi
skulle vara tämligen säkra.
Så begåfro vi oss åter på väg, och ju längre vi kommo:
desto våtare blef marken, tills vi slutligen måste springa
långa stycken i grundt vatten, hvilket var oss till fördel,
ty sedan en lång stund hade marken varit så lös, att ingen
häst kunde gå därpå, och att ryssarna skulle jaga oss till
häst, det voro vi säkra på. Först fram på eftermiddagen
hunno vi ut ur kärret och upp på en fast och slät mark
bevuxen med grof skog samt här och där med tätare snår.
Där tyckte vi, att vi kände oss tryggare, hvarför vi stan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
