Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BEGRAFNING OCH GIFTERMÅL, 95
man. Däremot hände det, att utfattiga mödrar utsatte sina barn
i städerna eller större byar i hopp, att barmhärtiga män-
niskor skulle åtaga sig deras uppfostran, men förr eller
senare återvände de alltid för att uppsöka dem. Det var
som sagdt nöden, som tvingade dem till en sådan handling,
ty icke kunde man gärna tillvita svenska finnen bristande
ömhet mot sina barn, äfven om man kunde säga, att de väl
tidigt lämnade dem utan allvarligare tillsyn.
Men detta torde icke så obetydligt hafva bidragit till,
att finnbarnen tidigt fingo lära sig taga vård om sig själfva
och att vaket iakttaga hvad som tilldrog sig omkring dem,
hvarigenom de kunde undgå de faror, som äro förenade med
lifvet i ödemarken. Förvånande är, att de små finnbarnen,
hvilka sommartiden dagen lång vistas i det fria, icke oftare
blifva bitna af huggormar, som talrikt hafva sina tillhåll i
de stora stenrös, hvilka under tidernas lopp uppbrutits ur
åkrarna. .
Då Pavo med sitt följe återkom till hemmet och man
fick veta, att Tisken och Lissu i egna tankar voro ett gift
par, sade sig Moilainen förstå, hvarför den förra så snart
återvändt till finnbygget. »Eftersom du nu är en af oss,
så kan du gärna säga mig, om du verkligen gått vilse, då
du först kom hit.» Tisken svarade, att han icke gått värre
vilse, än att han hade reda på väderstrecken, men hurn långt
mot norr han behöfde vandra genom skogen för att kunna
undvika svenskbygden, och hur mycket han behöfde vika af mot
öster, det visste ban icke. På hvad sätt han fann finntorpet
kunde han äfven säga: det var just Moilainen som visat
honom det, såvida det var han, som skjutit lommen, hvilken
hängde på knuten, då Tisken anlände till pörtet. Skottet hade
sagt honom, att människor funnos i närheten. Det stod
honom fritt att låta se sig eller icke, men då han från kanten
af skogen blef varse pörtena och folket samt hörde rösterna,
gick han modigt fram, så snart hunden började skälla, ty
då visste han sig vara upptäckt.
»Jag trodde ej heller att du var så vilsen, som du sade,»
återtog Moilainen torrt. »En finne gå vilse i skogarna! Nej
det duger icke.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
