Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det senare är ett beundransvärdt arbete och
ytterst intressant i sin psykologi. Konstnären
har med det gifvit ett motstycke till de
medeltida mästarenas kvinliga hälgonbilder — en S:ta
Katarina, eller en Elisabet af Thüringen.
Uppfattning och grepp äro fullt kongruenta. Denna
asketiskt magra och spensliga gestalt med de i
en svag men genialisk chargering gifna
långsmala, tunna händerna och den lysande,
trosvarma, extatiskt förklarade blicken tyckes en
modern undergörerska - en den humanitära
människokärlekens och hjälpsamhetens apostel,
de betryktas vän och de eländas stödjare.
Enkelheten i motivet, osöktheten i arrangemanget
— man märke den afsiktligt fattiga färgskalan
— den värdiga anspråkslösheten: alt bidrar till
att göra detta arbete till ett af konstnärens
bästa.
Knappast mindre betydande är bilden af
målarens unge son. Århundradena ha icke
förgäfves arbetat med den lera, i hvilken i tidernas
begynnelse inblåstes anda och själ. Blekt och
brådmoget blickar detta gossehufvud framför sig.
Renässancens barn voro rosenkindade putti,
hvilka under lek och ras, i bekymmerlös glädje,
med blomstergirlander kransade tillvarelsens
guddom. Hos det tjugonde seklets barn ligger
redan alvaret under de unga dragen, och från
stannade lekar smyga de bort för att undra —
— i skälfvande oro stirrande ut mot det
obekanta något, det böljande haf med vilda och
vreda vågor i hvilket vi en gång alla skola
förgås, som med sällsam ironi blifvit kalladt:
lifvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
