Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 22. Adjunkten Murbäck i Vrå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ADJUNKTEN MURBÄCK I VRÅ
145
svängde landsvägen nästan i en vinkel. Så att då
Per nådde krönet, så låg hela Västerslätten med
kyrkspiroif och gårdar och längst bort hafvet
för hans ögon. Det riktigt som klack till i
honom då han såg all den härligheten, just i sol
nedgången.
— Herre Gud då, hva väla är stor! kom det
öfver hans läppar. — Och grann med! tilläde
han så.
Det strålade till i hans ögon då han såg detta
stycke land som låg så vidsträckt och skönt i sol
ljuset, och han förundrades så storligen att Gud
verkligen kunnat skapa så mycket som allt det han
nu såg. Han höll in Sara och började räkna kyrk
tornen, men förvillade sig. Då började han räkna
gårdarna, men kom än mer i virrvarr. Då fann
han att de voro oräkneliga som sanden i hafvet
eller som stjärnorna på himmelen eller som skug
gorna en sommarnatt och brydde sig ej om att räkna.
Han började fundera. Han satte handen under hakan
och tänkte på hur stor Guds värld var och undrade
hur den kunnat bli så stor. Det kunde han inte
begripa. Ja, kanske att den var ännu större, dubbelt
så stor kanhända, fast han tyckte han såg ett oerhördt stycke land. Se, allt detta kunde inte Per
klara i sina tankar. Det var som en stor djup gåta
för honom. Som en gåta den han ville lösa, men
icke kunde, utan som blef än mer outrannsaklig
och underlig, ju längre han funderade. Men låta
bli att undra kunde han inte, utan han satt där och
tänkte i vagnen fast solen sjönk och det kvällades.
10.
—
Simlångsfolket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
