Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Och gör oss andra till det också, svarade
Karin leende.
Halvony och Anna Folkner stodo i vita rums
met och sågo på Bergs tavlor.
— Se på den tavlan med örnen, Anna! De
säga att han haft Nietzches porträtt framför sig,
när han målade den, för att örnen skulle få
Zarathustramannens ögon. Det är också ögonen
som höjer hela tavlan, som gör den till mer än
en bild av en på en klippa i havet vilande fås
gel. Han har intet näste, det är icke hans hems
klippa, det är bara en tillfällig kort vilplats för
en långväga färdandes jättefågel. Vad söka hans
spanande, av trots och vrede fyllda blickar? Vad
skådar han långt borta som gör att innerst i hans
blick ligger ett sådant innerligt lugn, som icke
ens vreden kan förtaga?
— Det är en människas blick.
— Ja, men den människas som tror sig vara
gud själv. Han talade så varmt och gripen av
bilden, att hon måste vända sig åt sidan och
betrakta honom. Hon svarade honom med en
viss dubbelmening:
— Sådan tror jag gud skulle se ut om han
fanns.
— Kanske. Kanske också inte. Kanske skulle
han se ut som en förtvivlad, bruten, en om for*
lossning och död tiggande, förlossning från sitt
eget verk, från sina egna gärningar. Kanske
skulle han se ut som en av oss, som en vanlig
människa, stark och dum.
Hon hade icke tagit ögonen från honom och
han märkte nu, hur hon stod och såg in i hans
egna ögon.
— Så låt oss vara starka och dumma, Ivan!
- 122
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
