Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Balder bära sig på en bår i striden för att fortsätta kampen. Men
natten derefter visade sig för honom under sömnen Proserpina (Saxo
menar Hel, — »en furstinna i helvetet» säger öfversättaren Vedel)
och tillkännagaf för honom, att han nästa dag skulle hvila i hennes
famn. Det skedde så. Ty på tredje dagen [1], sedan Balder fått sitt
banesår, dog han under smärta och vånda. Hans lekamen vardt
af hans härfolk utburen till likbegängelse med kunglig ståt, och
hög uppkastades öfver honom.
Det är denna tilldragelse, denna Balders död, som Eddorna
utförligt omtala. De symboliska bilderna äro olika valda för att
uttrycka enahanda tankar, åskådningen är den samma som hos Saxo.
I begge berättelserna omtalas sveket: i den ena är det Loke, som
riktar Misteltenen, i den andra är det ödets jungfrur, som gifva
styrkebältet, det yttre hjelpmedlet, sedan de lärt Hother af hvad
föda guden åt för att stärka sina krafter. Vi skola här undersöka
de tre ormarnes gift.
Ormen, den icke giftige, den oskadlige, var helgad åt Balder
och betraktades af de gamle med vördnad och såsom ett heligt
djur. Inom Eddorna nämnes han icke med något särskildt namn,
men i folkvisorna deremot Lindormen, hvarjemte han betecknas
med »rinnaren röd». Ormen är enligt urgammal åskådning en
evighetens symbol, en bild af det lefvande lifvet, som ständigt förnyar
sig inom skapelsen, spirar opp, blommar, vissnar bort och dör, men
för att åter pånyttfödas. Motsatsen mot den icke giftige, den
oskadlige ormen är den giftige huggormen, som dödar med sitt bett. Han
är inom Eddorna en symbol af förgängelse och död och nämnes
Nidhugg, den i mörkret huggande, som gnager på verldsträdets rot.
Dessa begge ormar, Lindormen och Nidhugg, äro på det ena
Gullhornet från Galehus [2] afbildade, sammanslingade längs
hvarandra, med sina hufvud åt motsatta håll och så, att Lindormens
hufvud är ofvan Balders bild, men Nidhuggs ofvan Lokes.
Nu må vidare sägas, att lifvets orm, Lindormen, uppträder i
två olika skepnader och under två nya namn: Ofner, ormen som
kryper opp ur jorden, och Svafner, ormen som kryper ned igen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
