Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Femtio års fälttåg : Frälsningsarmén i Sverige 1882—1932 - XXXII. Troféer och original
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Troféer och original
Vid tjugufem år begick han sin första stöld. De voro tre män om
saken, stulo en handelslåda, sålde varorna. Han bodde då hemma. En kväll
kom polisen till hans hem och tog honom. Man kan tänka sig den
stackars moderns förtvivlan. Från fängelset skrev han till mor, bönföll om
förlåtelse, gav löften, fattade föresatser, bad i sin ensamhet — när han
efter åtta månader kom ut från fängelset i Västerås, stodo kamrater vid
porten med sprit. Modern fick söka sin frigivne son på krogen. Nu var
han alltså hemma och då, som sagt, alltid snäll mot modern. »Aldrig
stygg mot morsan», såsom han i samtal brukade uttrycka sig. Och ofta
yttrade modern till honom: »De få säga vad de vill, men snäll är du.
Och ett Guds barn blir du, fastän jag inte får se det.» Och många
önskningar hade han att bli bättre och slippa se mor sörja men ägde ej kraft
att genomföra dem och leva rättfärdigt.
Två år varade friheten. Så småningom återföll han i det gamla livet.
Gång på gång: slagsmål och fylleri, fylleri och slagsmål. Stark var han,
vig och vild. En gång hade fyra poliser göra flera timmar med att få
honom till finkan. Alltmera retlig till lynnet blev han, så fort han
druckit. Folk behövde icke mer än titta, så var det färdigt. Vid ett tillfälle
togs han till finkan tre gånger på samma dag. Första gången han
släpptes — på förmiddagen efter några timmar — hade han knappt hunnit
ut, förrän han gav en blängande bonde en »halskaka», så denne stod på
huvudet i gatan. Andra gången utsläppt slog han till en välklädd herre,
så dennes hatt flög i rännstenen. Nu sände polisen efter hans mor. Hon
kom och fick ta hand om sin son.
Så begick han stöld, andra eller tredje resan, och blev dömd till fyra
års straffarbete på Långholmen. Då blev det nästan slut med stackars
mor. Hon blev folkskygg, och under de fyra år sonen var på
Långholmen ville hon knappast visa sig ute.
Efter frigivningen gick han en längre tid arbetslös. Frestaren viskade,
och så en dag — förfalskade han ett papper, fick ut pensionen på 150
kronor, som hans mor hade från en fond, reste till Stockholm, drack upp
allt och levde om. När begäret var tillfredsställt och pengarna slut, då
hånlog den onde, och då vaknade stackars Lindgren upp.
»Vad har jag gjort? Vad har jag gjort mot mor?»
Så kommo samvetskvalen. Han reste tillbaka till Västerås, begav sig
till polisvaktkontoret och anmälde sig själv:
»Jag har tagit mors pension, stulit ifrån henne det enda hon hade att
leva av.» Modern försökte rädda honom undan fängelset, och kanske
459
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
