Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Femtio års fälttåg : Frälsningsarmén i Sverige 1882—1932 - XXXI. Banbrytare och förgrundsfigurer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Femtio års fälttåg
överensstämmande med hans bekännelse. Likaså avsade han sig den lilla
pension från Svenska teatern i Helsingfors som han dittills åtnjutit.
År 1886 deltog Martinsson i den första stora kongressen i London
och reste därpå omkring några månader i England. Året därpå var han
återigen ditöver och deltog då i en fältmarsch, under vilken han på fyra
veckors tid tillryggalade 480 km. och höll 112 möten, i vilka inte
mindre än 1,500 själar sökte frälsning. Det var nog så påkostande ibland
för den gamle goddagspilten, som förr satte eget nöje och egen
bekvämlighet i främsta rummet; han var inte heller ung längre utan hade
överskridit femtioårsåldern. Men hans beslut att tjäna Gud och
Frälsningsarmén var orubbligt.
Efter elva månaders vistelse i England kallades M. att övertaga
redigeringen av Stridsropet hemma i Sverge samt befordrades då till kapten.
Han skötte nu sin tidning med hängivenhet, till dess han någon tid senare
återigen kallades till England för att genomgå en kurs på krigsskolan,
varefter han utbeordrades på engelska fältet. Där kunde man då få se
f. d. redaktören och teatermannen gå ner i bänkarna för att taga upp
kollekt eller gå ut i värsta slummen för att där tillbringa en söndag
eller framträda för att sjunga och vittna i ett »open-air-meeting». Han
skrev också senare härom: »Aldrig drömde jag om, då jag som alkaden
i en spansk operett sjöng å Nya teaterns scen i Helsingfors på ett spanskt
torg, att jag en dag i verkligheten skulle bli gatusångare i Irland. Men
allt för min Frälsare!»
Vid återkomsten från England befordrades M. till adjutant och
övertog nu kandidatdepartementet.
Fram på 1890-talet började hans hälsa svika, och han led av allehanda
krämpor. Han berömde sig av att vara högkvarterets mest
»tillmötesgående» officer och saknades sällan på sin givna plats vid I :a kårens
möten. Ofta vittnade han och inflickade då gärna att han led av sex
sjukdomar, men tackade Gud för att han icke hade sju. Den 15 juli 1901
förlossades major Herman Martinsson från den skröpliga kroppshyddan,
som vållade honom så mycken plåga, och kallades till det land, där
»icke heller värk varder mer».
Under sin krafts dagar var major Martinsson en mycket eftersökt och
synnerligen populär mötesledare. Överallt strömmade skaror till för att
se och höra f. d. skådespelaren, teaterpjäsförfattaren och
skämttidnings-skribenten. Och tidningarna ägnade honom livlig uppmärksamhet. Den
17 november 1890 började Vesternorrlands Allehanda ett mötesreferat
426
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
