Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Femtio års fälttåg : Frälsningsarmén i Sverige 1882—1932 - Kapitel XXII. Femårsperioden 1908—1912
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Femtio års fälttåg
defensiv än offensiv stridsföring. På grundval av statistiken och med
beaktande av rapporter i Stridsropet tro vi oss dock kunna säga att år
1911 blev en vändpunkt upp mot en flodvågsperiod, som varade ett
tiotal år.
Kommendör McKies insats i den svenska arméhistorien bör
sålunda rättvisligen ej anses ringa. Särskilt betydde han mycket som
ordets förkunnare. Han var en brinnande ande och en predikant som få.
På plattformen glömde han personliga sorger och lidanden och blev
en flammande eldslåga, som lyste, värmde och brände. I timmar kunde
han då hålla sin publik fångad med sin vältalighet och glödande
hänförelse. Åhörarna »hängde vid hans läppar» i girig åstundan att icke
förlora ett ord, och även blaserade lyssnare kunde av gripenhet långa
stunder känna tårefloder rinna utför sina kinder utan att förmå lyfta
en näsduk att torka dem bort. I sitt offentliga talande saknade
kommendör McKie ingalunda kontakt med svenska folket! Och många
som hörde honom, skola aldrig glömma hans tal.
Till kommendör McKies efterträdare utnämnde generalen
kommendör Johan Ögrim, som de närmast föregående åren fört befäl över
Arméns trupper i Norge. Helt naturligt väckte utnämningen mycken
tillfredsställelse och glädje. Kommendören var ju svensk, talade
svenska och förstod svenskt kynne och svensk folkkaraktär. Från sina första
tjänsteår inom Armén i hemlandet var han ju också känd som ledare
av rang och betydenhet — en stark och imponerande personlighet,
skribent och talare av hög klass, organisatör och anförare av stora
mått. Han och hans hustru — född Kirstine Jörgensen och före sitt
giftermål kapten i sitt hemland, Danmark — fingo därför ett stormande
hjärtligt välkomnande, när de den 8 maj installerades i Stockholm av
kommendör Hugh E. Whatmore.
Den 20 augusti 1912 drabbades Frälsningsarmén av sin dittills
största förlust — dess grundläggare och förste chef, general William
Booth, befordrades då efter långt, troget och framgångrikt arbete till
den eviga vilan hos sin himmelske herre och konung. De svenska
salva-tionisterna sörjde honom liksom all världens salvationister. Och i deras
sorg och saknad deltog en mycket stor del av den svenska nationen,
som i William Booth lärt sig se en mänsklighetens tjänare och
välgörare av de största mått. Svenska pressen uttalade oförbehållsamt sitt
erkännande av »frälsningsgeneralens» ädla karaktär och storartade
livsverk.
306
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
