Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Femtio års fälttåg : Frälsningsarmén i Sverige 1882—1932 - XV. Frälsningsarmén på den svenska landsbygden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frälsningsarmén på den svenska landsbygden
Och nu vill jag bli frälst!’ Han blev frälst och vart sedan soldat i
Ljusdals kår.
Nu blev det för många en brännande fråga att få mig bort från
Delsbo eller åtminstone hindra mitt själafrälsningsarbete. Man skrev
en inlaga till högkvarteret, och jag blev verkligen en tid förbjuden att
arbeta för Frälsningsarmén. Men så skrev predikant Ström till
högkvarteret och påvisade vilket misstag man begått i och med detta förbud.
Den inlagan undertecknades av dubbelt så många som den första.
Och så fick jag tillstånd att fortsätta arbetet.
Då greps jag av en längtan att få en särskild lokal att samla folket i.
Jag hade bara 75 kronor, som kunde anslås till ändamålet. Gick till
en granne och frågade om han kunde låna mig pengar. ’Vad skall du
ha dem till, Märta’, sade den vänlige mannen. ’Jag skall ha dem för att
bygga upp en möteslokal’, svarade jag. ’Ja, nog skall du få låna’,
svarade han, gav mig på stående fot 500 kronor och tillade: ’Du får säga
till, då du behöver mer.’ Jag skyndade åstad att skaffa tomt, timmer och
byggmästare, och efter fyra månader hade vi lokalen i all sin enkelhet
färdig. I första mötet blev en själ frälst. Han hette Asp och blev soldat i
Ljusdals kår, där han nu är fanjunkare.
Ja, nu hade jag på allvar öppnat eld mot mörkrets furste. Nog
väntade jag att kampen skulle bli svår, men knappast så svår som den
blev. Dock tvivlade jag aldrig på seger. I lokalen var det sång och
bön samt gråt bland olyckliga syndare — detta åstadkom ofta ett
brusande sorl. Däri var dock intet störande. Men fienderna bjödo till
att störa vårt arbete. Bland annat sökte de att skrämma oss med
skamligt tal. Det fanns en man, som alltid hade god tid att vara i våra
möten, ja, han var den förste och den siste. Och han öste över oss det
grymmaste ovett, så ofta han kom åt. En gång hade han sökt skaffa
hjälp att taga upp potatis men misslyckats. När han så kom till mötet,
i ät han sin ilska gå ut över mig: ’Du din lata racka, som har tid att
stå här dag efter dag, du din lata sugga, du bryr dig rakt inte om att
potatisen blir kvar i jorden.’ Klockan sju nästa morgon var jag i hans
hein för att hjälpa honom med potatisen. På mitt: ’Ja, nu är jag här’,
hade han bara till svar ett snopet: ’Ja, det hade jag ju aldrig tänkt
mig.’ Från den stunden voro vi goda vänner — en bättre människa än
jag fanns sedan inte för honom. Då han lades på sjukbädden, sände
ban bud efter mig och bad mig om förlåtelse, men också — vad bättre
var — bad Gud om nåd och frälsning.
219
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
