Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Femtio års fälttåg : Frälsningsarmén i Sverige 1882—1932 - III. Hanna Ouchterlony — Ett stycke självbiografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Femtio års fälttåg
lingen. Jag var mycket påverkad av Guds Ande; jag kunde bedja och
även i viss grad förtrösta på Herren. Det är mig ännu oförklarligt att
jag icke redan då blev verkligt frälst. Emellanåt bevistade jag möten
i missionshuset och kände därvid en allt större längtan i min själ efter
frid med Gud.
I vårt hem, som efter min moders död år 1873 delades av min fader
och syster jämte mig själv, fanns en liten flicka, min broders barn,
vars moder hade slutit sina ögon i döden, när den lilla såg ljuset. Hon
hade intagit allas våra hjärtan och var under sex och ett halvt år
hemmets solstråle. Halvtannat år efter min moders bortgång miste vi den
lilla, i det att hennes fader tog henne till sig. Hemmets skatter voro
oss nu berövade, och jag hade svårt att kunna trivas hemma, plågad
som jag var av sorg och saknad. Just vid denna tid kom jag i nöd över
mina synder, en långvarig nöd, som efter sex månaders ensam kamp
ändade med frid och glädje.
Avgörandet skedde i ensamheten, då jag på mitt rum kämpade i bön.
Alldeles tillintetgjord ropade jag slutligen: ’Herre Gud, jag kan inte
uthärda längre! Jag går förlorad!’ Då, när nöden var som störst,
skingrades mörkret, och ljuset bröt in i min själ. Jag fick förvissning om
mina synders förlåtelse och kunde tacka Gud därför. Detta skedde
år 1875.
Jag fick nu en ny umgängeskrets. Det fanns i denna trakt s. k. läsare,
som jag dittills varit tämligen främmande för. De blevo nu mina
vänner och nådesyskon.
Så gott som genast grep jag mig an med arbetet i Herrens vingård.
Min själ brann av nitälskan för själars frälsning. Först begynte jag en
syförening, som hade till syfte att förse fattiga barn med kläder. Därpå
samlade jag traktens barn till söndagsskola såväl i mitt hem som i
missionshuset och fick bliva ett medel i Herrens hand till åtskilligas
frälsning, vilket jag senare fått veta. Vidare anordnade jag andaktsstunder
för vänner och bekanta, tillhörande min förra umgängeskrets. Jag skrev
och bjöd dem personligen att samlas i mitt hem. ’Det är så kallt i
kyrkan’, sade jag, ’skulle ni inte vilja komma hem till mig och höra en
predikan?’ Då brukade de fråga: ’Är predikanten en god talare?’ —
’Det kan jag inte svara på’, sade jag, ’men jag vet att han säger
sanningen.’ Vid dessa tillfällen hade jag alltid någon god predikant till
hands, som förkunnade ordet. Jag drömde icke om att själv predika.
Sådant ansågs ju då icke tillåtet för en kvinna — en åsikt, som visserli-
34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
