Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Jag beklagar fru Holmerz, sade Gabben
med en förbittrad klang i rösten.
— Hvad falls, utbrast Holmerz och blef
stående på gatan.
— Det kan vara detsamma, undvek
Gabben, som ångrade sina ord.
— Släpar jag inte lifvet ur mig för henne
och ungarne?
— Det får de nog veta af, högg Gabben till
på en gång häftig och hänsynslös.
— Du har rätt, svarade Holmerz efter ett
ögonblick lågt och drog efter andan. —
Bekymren borde jag bära ensam.
Han var sig helt olik och tog hastigt
af-sked utan att Gabben kom sig för ens med en
famlande ursäkt.
Det var med den pinsamma förnimmelsen
af att hafva kränkt en annan inom dennes
privata lifsområde som Gabben gick vidare utför
den knaggliga gatan. Han var blifven så van vid
den nu, att han glömde le åt glasmästarens
skyltfönster, där det satt två små nakna
gipsgossar med musselskal prydligt lagda för att
ersätta de nödvändiga fikonlöfven. Vid en
boddörr skvallrade några fruntimmer, och stadens
lykttändare stod uppflugen på en stege för att
putsa lyktan i hörnet vid slaktarns hus. Men
när Gabben kom ner i prången till Hamngatan,
slog hafvets doft af sälta och tång emot honom,
och snart såg han det böljande vattnet och hörde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
