Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Jag känner ingenting, sade Gabben
eftertänksamt. — Det var osant och.....
— »Illa speladt», afbröt Dagmar häftigt. —
Du var bara åskådare. Bokmänniskor, som ni,
känner ingenting. Kom nu och följ mig på
hemvägen.
Hon hade brådtom och var tyst, tills de hunno
ned på gatan. Gabben teg också, han tyckte
sig afslöjad, ty nog hade hon rätt.
Men småningom jäste det upp ett svar inom
honom, inte bara därför, att han ville motsäga
henne. Hans reflexion var helt enkelt en
framdragen öfvertygelse, att människor endast
undantagsvis kunna ha förmåga att vara mera än
iakttagare af andra i olycka eller lidande, det
sade han henne och vidare:
— Ja, förlåt mig, men hvad folk tänker
och gör i sådana ögonblick är väl oftast
närgångenhet. Att jag var ärlig nyss, och inte tog
munnen full af medlidande, måste kanske anses
som en styrka.
De gingo bortåt kajen och öfver
Hamntorget. Regnet hade upphört, men stormen
var lika våldsam. Ute öfver fjorden hade molnen
brustit och ett kyligt månsken lyste öfver det
fraggiga vattnet. Hafvet kokade och emellanåt
gnistrade skumflagor ända uppe i jämnhöjd med
gatlyktorna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
