Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Försvaret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gamla
världen.
samspråka med sin hustru, jollra med sina barn, tala med sina
tjänare. Detta är allt nämligen nödvändigt, heter det, såvida man
ej vill vara en främling i sitt eget hus. »Och detta allt», säger
han, »räknar jag såsom värkliga göromål, eftersom det är
nödvändigt att sådant sker... Man måste sträfva att vara så angenäm
som möjligt för dem, hvilka naturen eller slumpen gjort till ens
lefnads följeslagare...»
Morus låter i sitt värk — ett motstycke till Platons »Staten»
— en diktad följeslagare till Amerigo Vespucci, Rafael Hytlodseus,
berätta om landet Utopia i nya världen och framställer på detta
sätt bilden af en idealstat.
I första boken gisslar författaren det rådande politiska och
sociala tillståndet i gamla världen. Han visar, hur folket är nedtryckt
af skatter. Han omtalar, hur en hop af adlige lättingar underhåller
en här af sysslolöse drängar, hur åkerbruket är förstördt, hur
prästerna utarma folket och munkarne samla allmosor såsom tiggare.
Han anfaller bruket att använda dödstraff mot tjufvar och visar, att
lifvet ej är i värde lika med en viss bortstulen summa pängar.
Han motsätter sig i allmänhet den onaturliga grymhet, som lät
dödstraffen åtföljas af upprörande stympningar. Ändtligen vänder
han sig med skärpa mot eröfringskrig och förkunnar fredens
välsignelser. Han väljer Frankrike som mönster för en i
eröfrings-politiken fången stat. Till sist gisslar han furstar och konungar,
hvilka söka utprässa ur folket det sista öret och ej det ringaste
fråga efter dess förmåga att bära bördorna. »Men det anstår ej
den kungliga värdigheten att härska öfver tiggare, utan fast hällre
öfver rika och lyckliga undersåtar.» Det vore dock fåfängt att
söka förmå jordens mäktige att ändra sitt uppförande. De skulle
vara döfve för förnuftets röst, och det vore nästan klokast att
afhålla sig från allt tal om de allmänna angelägenheterna.
Men grunden till missförhållandena i samhället ligga, enligt
Morus, djupare än i furstarnes ärelystnad och vrångsinthet. »I
sanning» — låter han Rafael säga -— »tyckes det mig, att öfver
allt, där enskild egendom finnes, och där alla mäta allt efter pän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
