Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Försvaret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
beskyddare kunde det rättsligen anstå att vara alla kristnas världs-Kyrka och
lige skyddsherre. stat.
Jämte detta betraktelsesätt blef det en allmänt erkänd sak,
att en kunglig eller käjserlig myndighet kunde öfverlåtas genom
en af påfven eller på hans vägnar företagen kröning. Fursten
insattes af kyrkans öfverhufvud å Guds vägnar. Han blef en Herrens
smorde. Och då all lag och all rättslig myndighet äro af gudi,
måste den krönte furstens rätt vara obestridlig. Så blef
västerlandets mäktigaste härskare Karl den store af påfven krönt till
romersk käjsare. Därmed uppkom åter ett västromerskt
käjsar-döme. Det bestod visserligen icke utan afbrott. Från år 962
blef det dock en äresak för den tyske konungen, sedan han
såsom sådan blifvit krönt, att företaga en Romafärd i ändamål
att också krönas till käjsare. Om återupprättaren Otto ! är det
sagdt, att hans statsideal var det samma, som föresväfvat Karl
den store. Likasom den romersk-germanska världen var förenad
genom en kyrka, sökte han ock förena den samma till en stat,
inom denna genom kristliga stadganden upprätthålla en varaktig
fred samt med den västerländska kristenhetens förenade krafter
nedlägga hedendomen och göra den sig underdånig.
1 kraft af häfdvunnen romersk åskådning, medgaf man käj-Kä^sarfred
saren världslig myndighet öfver alla land och riken, om ock
detta medgifvande i värkligheten inskränkte sig därtill, att alle
kristne härskare tillerkände honom första rang, medan de föga
eller alls icke brydde sig om hans befallningar. Lika litet som
påfven skulle förvirrande gripa in på prästernas och biskoparnes
värksamhetsfält och där ovilkorligt behärska allt, lika litet egde
käjsaren att göra så i världsliga ting inom de särskilda landen.
Men livar hälst tvist uppstod mellan staterna, borde han framträda
som skiljedomare. I denna egenskap skulle han långt ifrån söka
tillintetgöra allt själfständigt nationelt lif, tvärtom befordra det
och finna glädje i all den mångfald, som de särskilda landen
företedde. Ingenstädes egde han att värka hämmande, men öfver
Världsfreden. 35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
