Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Den evangeliska missionens första uppspirande - C. Luthersk mission på 1700-talet - Trankebarmissionens senare historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 78 -
evangeliet. Från Trankebar skickade man, alldenstund det fortfarande
var omöjligt för européerna själfve att uppehålla sig i Tandjur, den
bäste infödde kateketen, Aron, till hans hjälp, och många hedningar
vunnos. Radjanaiken öfvergick till den evangeliska kyrkan, trots
häftig förföljelse — till och med hans fader, som också öfvergick,
mördades af katoliker — och blef kateket. Och redan följande jul
räknade församlingarna i det främmande landet mer än 100 kristne.
Under den fortsatta framgången måste man vara betänkt på att
få skicklige infödde präster, och vid julen 1733 gjordes — under
stort jubel af missionsvännerna i Europa — början härtill genom
att prästviga Aron, som ock intill sin död utförde ett troget och
väl-signelserikt arbete. Dock hann man icke så långt på denna väg, som
man strax hade hoppats; det var endast helt få infödde, som man
efter hand vågade prästviga, och rätt ofta blef man bittert besviken.
Till och med Radjanaiken, som sedermera blef öfverkateket i Tandjur,
hemföll slutligen åt dryckenskap, pariaskastens skötesynd, och satte
sig i skuld öfverallt. Men själfva missionsarbetet gick jämnt och
välsignadt framåt, om ock missionärerna ofta måtte klaga öfver
församlingens ingalunda ideella tillstånd; år 1744 räknade
missionsförsamlingen i Trankebar 1,640 och i landtdistrikten 2,830 själar.
Här kan det icke komma i fråga att dröja vid alla de särskilde,
tid efter annan anländande missionärerna. De fleste af dem voro goda
och skickliga krafter, men åtskillige dukade under för klimatet.
Märkligt är, att bland alla dem finnas blott helt få danskar; den mest
bekante bland dem var Maderup (i Indien ifrån 1741 intill sin död
1776). Visserligen egde Danmark blott ringa krafter till sitt
förfogande, men tillräckligt många bevis finnas för att man i Halle —
hvarest efter Aug. H. Franckes död 1727 hans son Gottlieb Auoust
Francke († 1769) i en lång följd af år med stor kärlek och kraft
bar missionens andliga börda — helst ville slippa danske
missionsarbetare. Och under dåvarande förhållanden stod man sig i det hela
taget bäst med att låta Halle råda.
Äfven det engelska »Sällskapet för kristlig kunskap», hvilket genom
den danska missionen sporrats till att gripa verket an i Madras m. fi.
ställen, sökte under sin nitiske sekreterare Ziegenhagen missionärer
från Halle. Vi vilja här omnämna blott svensken Joh. Zak.
Kjer-nander, som 1739 anställdes af engelsmännen i Cuddalur. År 1758
flyttade han till Calcutta och dog där i stor fattigdom 1799 (efter att
förut hafva varit rik genom giftermål).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
