Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ernst Ahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
feg eller dubbel — ty jag var intet af allt detta! Utan endast
därför att jag var kvinna. Inte en vän, bara en väninna!
Så fanns det då ingen anledning att lefva
längre. Hon såg nu klart, att dagen var
kommen till uppbrott. »Led är jag på lifvet, men
ledsen är jag icke. Det hela är inte värdt
mycket. Jag står så underligt främmande,
utanför allting. Den som en gång stått verkligt
ansikte mot ansikte med döden, lär sig visst aldrig
ätt lefva mer. Det enda jag känner är
likgiltighet. Jag har intet att vinna, jag hoppas på
intet, intet, intet! Detta är icke Weltschmertz;
jag tycker att lifvet är vackert. Men jag står
utanför. Det rör mig inte. Jag är hundra år
gammal. Och sol har jag aldrig haft. Men jag
är nöjd. Jag är fri. Det var det jag ville. Nu
har jag ingenting mer att sträfva efter. Jag kan
inte få mer. Och så kan jag gå och lägga mig.»
Nyktert och utan begär att vara intressant
berättar hon om saken för sina vänner och
ordnar hvad hon har att ordna liksom man ordnar
sina affärer när man skall företaga en långvarig
resa. En energisk och duglig kritiker, som vid
denna tid trädt upp och påpekat det verkligt
stor ai hennes författarskap skulle måhända ännu,
genom att väcka upp hennes tro på sig själf,
för någon tid kunnat rädda henne — men där
fanns ingen. Och beslutsamt och med hopbitna
läppar som den energiska och tappra själ hon
var anträder hon färden ut i det obekanta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
