Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så Roseiistein — det bästa hjärtelag,
Det klaraste förstånd, som ödet tvungit
In i en tung gestalt med grofva drag;
Och Silfverstolpe, nyttans skald, som sjungit
»Medborgarns» Iof och med sin frisinthet
Nyss väckt på höjderna så stor förtret.
I glädtigt samkväm ilar stunden bort,
Man ömsom skämtar, ömsom allvar språkar.
Med något infall, träffande och kort,
Värdinnan ofta sakens kärna råkar, —
Men blott i förbigående, helt blygt och lätt,
Och liksom vädjande till högre rätt.
Re’11 uppbrottstimmen nalkas. Nio slag
Förtonande ifrån pendylen dallrat. —
»En bön till vår värdinna vågar jag» —
Tar Gyllenborg till orda — »Lenngren skvallrat.
Förunna oss ert nya stycke nu!
Den glada festen ■— så är titeln ju?»
Skaldinnan får ej neka. Heniios man
I loflig stolthet redan sagt för mycket.
Med purprad kind, med röst, som långsamt vann
Sin stadga åter, nu hon läser stycket:
Hvad täck skalkaktighet, hvad ömt behag
Och dock hvad breda., säkra penseldrag!
En landtlig fest, där oskuld, barnaskön,
Med jordisk glädje står så viil tillsamman
Som fatens rosor, lille Görans bön
Med nyckelharpans surr och folkets gamman.
Hur stormar grusande kring världen gå,
An ryms i Sverge mången lycklig vrå!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
