Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
422
TRETTIO FJÄRDE KAPITLET.
i edra predikningar ligger däri, att I veten sluta i rätt tid. En dålig talare döljer
därigenom sin tankes armod. Han vinner den föreställningen hos åhörarna, att han
är dem i andligt hänseende betydligt öfverlägsen. Därigenom liksom tvingas de at
ännu en gång sitta ned som hans åhörare.
Se här sättet, hur en predikan ofta afslutas.
I bisarra banor har under en timmes tid talaren låtit sina tankar ila, och de
fadda orden kunna endast med stor möda af åhöraren kombineras till »något»,
hvaröfver han kan bilda sig ett omdöme. Det skulle utgöra predikan. Men hvarmed
skall han sluta? Något kraftord söker han hörbarligen. Lyckas han finna ett, blir
han djärf och söker ännu ett, men misslyckas. Han trefvar omkring i sin hjärna
efter en idé, kanske ett lustigt infall, men misslyckas. Med några meningslösa ord
bildar han då satser till: »— måtte —och—»;— »och — måtte —»;— »men — och
— måtte» —; — »åh — måtte» —; — »måtte» —. Och därmed kan talaren hålla
på i 15, 20, 30 minuter, endast oupphörligt nya uppkok på »men — och — måtte»
—. Skall icke en åhörare blifva utledsen på dylikt meningslöst pladder, hans nerver
irriteras och han känna sig formligen sjuk? Det är sant, att personer finnas, hvilka
icke känna sig obehagligt berörda, personer med grofva nerver och konstruerande
fantasi. Ja, de finnas, hvilka rent af njuta af oljud: måste alltid å sin gård hafva ett
hundkräk att natt och dag föra oljud, hvaraf andra människor lida, men de själfva
njuta. Men sådana personer kunna heller icke lida af det sköna. En offentlig talare
riskerar följaktligen intet, om han äfven inför sådana som åhörare för ett populärt språk.
Det torde vara en förhärskande åsikt bland predikanter »i gross», att deras
åhörare äro »får». Men icke alltid är detta fallet. Gärna kan man uppfatta dem
som mycket intelligenta människor, som i sin talare vilja se en än mer framstående,
en gentleman.
Och en intelligent talare vet alltid att utveckla sin popularitet. De största
religiösa talare i nutiden, en Moody, Talmage m. fl., hafva vunnit sin popularitet
genom korta, sakrika föredrag, föredrag som pågått 20, 30 minuter. Hvarför skola
våra svenska predikanter stå och tugga sina meningslösa satser i ända till 90 minuter
i en högmässopredikan? En ökänd svensk predikant, Franzon, hvilken kunde röra
upp ett samhälle från gräddan till afskummet (!), hade bortlagt denna svenska dumhet.
Midt upp i föredraget, under sinnenas högsta berusning, slutade han tvärt att tala,
fullföljde ofta icke en påbörjad mening. Men ännu skall man i somliga af våra
predikolokaler sitta i 20—30 minuters tid efter det egentliga föredragets slut och höra det
monotona »— måtte — och» —; »och måtte» — »men — och» —; »måtte —»!?
Den som skref de raderna, är nog icke ett bland »fåren», utan
för visso en veritabel gammal pessimistisk getabock. Hans kritik
må dock påminna oss om den viktiga konsten i talare- och
predikstolen: att i allmänhet veta hvad vi skola säga och att i synnerhet
veta, när vi skola säga amen. Det homiletiska studiet bedrifves
ofta tyvärr både vid läroverken och annars alldeles för liflöst. I
vår tid behöfver predikanten vara icke blott from och lärd, utan
äfven en verklig, öfvad folktalare, hvilken anser predikan som sitt
allra viktigaste och mest maktpåliggande göromål.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
